Total tepression!

När jag skriver det här har jag varit utan te och kaffe i två månader, på grund av magkatarr som aldrig vill bli över. Jag klarade inte ens av örtte. Så någon annan får tedricka och teblogga tills jag är tillbaka på banan igen…

En ledsen Tekopp med teinabstinens

Insikt och småprat

Jag insåg just att jag postade mitt/vårt 580:e inlägg här. Det har tagit mer än fyra år – men det har ändå blivit en del!

256 inlägg är recensioner dessutom. Det ni. Jag tror mig ha recenserat samma batch flera gånger ganska sällan, så det torde innebära ungefär 250 unika druckna teer under de här åren. Plötsligt känns mitt tedrickande inte lika fattigt.

Att bloggen har gått på sparlåga under långa perioder – och just nu under alltför lång tid – kan dock inte förnekas, men väl förklaras med att jag har haft alldeles för mycket annat för att ge den tiden åt mitt tedrickande. Bra teer har alltför sällan blivit köpta och ännu mer sällan druckna. Recensionerna har inte skrivit sig. Kanske har jag också haft för hög ambitionsnivå. Velat skriva ordentligt om varje bryggning och med inte alltför fula bilder.

Min tebloggarkollega har också haft alldeles för fullt upp. Nu försöker jag ändå köpa te. Dricka te. Och recensera te. Potentiellt bra te. Att jag har fått ett presentkort på In the Mood  gör ju inte saken sämre. Hade tänkt ta mig dit igen. Dock blev det inte så. Men jag tänker ta mig dit, både för deras chaiblandning, andra utlovade televeranser och för att hembringa en tekanna jag blev alldeles otroligt kär i…

En riktigt rejäl tepression

Jag försöker hålla liv i mitt tedrickande, men det känns som konstgjord andning. Jag har inte tid, inte ro att verkligen brygga med eftertanke och närvaro, eller att ta mig tid att recensera teer. Jag fastnar i det enkla, i påsteer och chai, i svarta teer som tål att bli lite halvt misshandlade. När jag brygger glömmer jag ofta bort vad jag håller på med och får hälla ut det överbryggda teet.

Det går inte så bra att vara tenörd just nu, helt enkelt – och jag ser tyvärr inte någon ljusning vid horisonten.

Japanskt jade-dagg

Som ni kan läsa några inlägg bakåt här på bloggen hade jag finbesök av min medbloggare och hans kärlek. Det var uttalat att här skulle drickas te (vilket det inte behövs någon kristallkula för att förutspå!) och så blev det. Vi drack en hel del te och det var en härlig spark i baken för min del. Jag har nämligen lidit (utan att egentligen reflekterat över det) av en tepression på några månader.

Idag kände jag dock att det var på tiden att jag bryggde mig något. En oslagbar känsla bara det, efter en tepression! Så så blev det och snart följer en kort reflektion/recension. Men först ett litet sidospår. Medan jag bryggde och drack mitt te kände jag ett starkt sug efter att bidra till bloggen med ett inlägg om teet jag drack och min återfunna telust. Något som är ganska unikt för mig som i praktiken inte är en bloggare alls! Så jag loggade in (vilket krävde trial-and-error-metoden!) och det första jag ser är den gräsligaste temuggen jag skådat på länge! Jag ber om ursäkt för min kommentar redan i förväg, Sebastians kärlek, men då vi träffats och du sett min egen teservis förutsätter jag att du möter detta med ett leende! Hur som helst känns nu detta inlägg som ett måste snarare än ett spontant sådant!!!

Det te jag nyligen drack var ett Tanabe Gyokuro köpt hos ITMFT. Jag har under åren som kund där ställt frågan om japanska teer och ständigt fått svaret att det är ”på gång” men att de vill hitta en seriös leverantör i Japan. Ett svar som verkligen inger respekt för deras verksamhet! Men så när jag var där senast hade de så fått igång ett litet sortiment japanska teer och då beslutade jag att införskaffa detta te.

Jag bryggde teet i en mindre glaskanna och mängden blad var sådan att det täckte botten och lite därtill. Jag använde 65-gradigt vatten och lät varje bryggning ta ca 3 minuter. De torra tebladen är djupt gröna och fint rullade, doften antyder sötma och grönska. Tevätskan är knappt märkbart grön i tonen och luktar inte så mycket. Den första bryggningen förvånar mig verkligen, det är en djup grönska som möter mina smaklökar och varken algigheten eller sötman jag förväntar mig tar plats (även om de finns där). I följande två bryggningar skiftar detta en aning så att algigheten träder fram och grönskan backar en aning. Den tredje bryggningen avslöjar att det börjar bli dags att sluta brygga på dessa blad nu. En spännande gyokuro-upplevelse som breddar min erfarenhet. Jag gillar verkligen när sötman framträder men detta var en annan dimension av gyokuro som jag uppskattade. Det är djupa smaktoner rakt igenom och teet lämnar smak efter sig i både mun och hals.

Nu ser jag fram emot mer japanskt te från ITMFT och hoppas att de även börjar ta in tetillbehör som kan berika just drickandet av teer från Solens rike!

Grönt

Sedan min kombo flyttade ut och min sambo kom hem har jag haft en liten tesvacka. Jag har dock inrättat en tehörna i mitt kök med både förvaring, plats för tebricka och utrymme att slå sig ner och njuta av en testund. Det enda som inte vill sig är plats för och ström till Aquagraden. Men det går bra ändå!

Såhär post-födelsedag (födelsedagen var 18/3) bryggde jag igår imorse ett Sencha som min gode vän Yoshi har importerat åt mig. I förra veckan bryggde jag te för första gången på ett tag och då var det ett En Shi Yu Lu (d.v.s. ett kinesiskt Gyokuro) som instinktivt blev mitt val. Detta är ganska intressant med tanke på att jag är en inbiten oolongfantast. Det känns som att det gröna, och ångade, teet passar in på mitt liv och min sinnesstämning just nu, fråga mig inte varför. Om detta håller i sig har jag ju en del goda vårskördar att avnjuta. Frågan är hur jordbävning, tsunami och härdsmälta påverkar de japanska vårskördarna och teplantagen…

Vårskörd eller inte. Jag hoppas att Japan klarar sig ur detta på bästa möjliga vis. Under tiden kan jag bara dricka mitt Sencha med ännu mer tacksamhet än vanligt.

Någonstans går gränsen

När landstinget (jag är på sjukhus) i går kväll plötsligt inte kunde prestera ens Yellow Label, utan bara Earl Grey (som jag inte tål) och Blackcurrant (som jag vägrar dricka) – ungefär då var det verkligen nog. Jag använde en utgång till att köpa mullbärste på påse. Imorse fanns Yellow Label igen… men nu kan jag fortsätta mitt provsmakande av dessa mullbärsteer. Men mer om det längre fram 😉