Te i Japan – Edoperioden och Furuta Oribe

Edoperioden varade cirka 1600-1868 och är den mest kända japanska perioden för oss i väst. Trots att landet under hela perioden var nästan helt stängt har Edoperiodens konst och kultur gett oss vår bild av Japan. Te började kallas chadō från 1600-1700-talet. ō började utvecklas från 1400-talet men kallades då Chanoyu.

En stor del av 1600-talet kallas Kan’ei. Kan’ei-perioden varade 1624-45, men Kan’ei-kulturen var inflytelserik under en större tidsrymd. Japanska perioder grundar på kejsarnas regeringsperoder, men kan också grundas på stora händelser. Den första perioden med Kan’ei-kultur varade 1596-1615. Detta var en krigsperiod, gekokujō, när klassgränserna var uppluckrade. Det blev ett genombrott för revolutionära idéer om vad som är vackert. Fattigdom och enkelhet sågs som skönt, konsten blev monokromatisk snarare än färggrann.

Efter ō kommer Kan’ei-kulturens andra fas: Edo bakufu, 1616-1651. Centralmakten är militär och får sin legitimitet från kejsaren i Kyoto, men militären i Edo (Tokyo) har den egentliga makten. Denna period innebär en blomstring i arkitektur och annan konst, keramik, målning. Många ledande tefigurer framträder. Filosofin genomsyras av neo-konfucianism. Nu har ikebanas (blomsterarrangemang) sin första blomstringstid.

Kan’ei-kulturens tredje fas varade 1652-1680. Nu börjar en ny kultur. Militären är inte viktigast, vanliga stadsbor får mer inflytande. Man börjar publicera alltmer böcker. De viktigaste militära temästarna hör till denna period.

Efter Rikyus död frågade man sig vem som skulle bli hans arvtagare. Han hade själv sagt att hans son Sen Dōan var bra nog på te men hade för låg social status, varför Furuta Oribe var mer trolig. Så blev det också. Rikyus lärjungar var många, men sju personer var ”Rikyus sju vise män”, hans främsta lärjungar. Dessa lärjungar hörde till militäreliten. Alla var trofasta till Hideyoshi och många hade band till kristendomen. Furuta Oribe (1544-1615) var den viktigaste. Han hade väldigt annorlunda idéer än Rikyu och han var mycket innovativ. Bland annat skapade han en egen keramik eftersom han vare sig gillade gammalt kinesiskt porslin eller wabi-keramik. Oribes teskålar var mycket oregelbundna i formerna med abstrakta dekorationer. En känd teskål hade formen av en sko! På Rikyus tid råkade teskålarna ibland bli oregelbundna, men Oribe gjorde dem oregelbundna medvetet.

Oribes terum hade mer ljus än Rikyus mörka små rum. Oribe upplöste dessutom jämlikhetsidealen eftersom han var realist och insåg att dessa ideal inte fick plats i den dåtida samhällshierakin. Oribe var kabukimo, 1600-talets japanska motsvarighet till den europeiska dandyn. Han gillade att synas och ha ovanliga kläder. Under Azukchi-Monoyama-perioden i början av 1600-talet var Oribe den största mästaren.

1615 anklagades Oribe för att ha varit med i en konspiration mot kejsaren, han fick därför begå seppuku precis som Rikyu. Även tidigare hade han varit en kontroversiell person.

Te i Japan – Mästaren Rikyu

Sen no Rikyu levde 1522-1591. Mebutstu – kinesiska teföremål – började vid denna tid köpas av personer i Sakai, men krigsherren Odo Nobunaga (1538-1582) krävde att få alla dessa teföremål och eftersom staden ville behålla sin stolthet gav man bort dem hellre än att få dem tagna med våld. Nobunaga hade tre personliga temästare, Rikyu var en av dem. Nobunagas mebustu och temästare ärvdes av Toyotomi Hideyoshi (1536-1598) efter Nobunagas död. Rikyu blev huvudrådgivare åt Hideyoshi. Rikyu dog efter en konflikt med Hideyoshi. Vi vet inte orsaken till att Rikyu blev beordrad att begå självmord (seppuku/harakiri). Det finns flera tänkbara konflikter som kan ha legat bakom.

Rikyu kom från rik borgarbakgrund, en köpmansfamilj i staden Sakai. Rikyu var elev till temästaren Joo och studerade även buddhism. Rikyu var den främste företrädaren för de enkla wabi-idealen, men han anpassade sig till maktens syften, bland annat serverade han te till kejsaren i ett terum gjort av guld. Detta skedde 1585 och allt i rummet var av guld, även alla teföremål förutom bambuvispen (chasen). Rikyus egna tehus var mycket små, enkla och mörka, utan särskilt mycket ljusinsläpp. Rikyu skapade nijiriguchi, en mycket liten ingång till terummet som man måste krypa in igenom.

Rikyu hade bakgrund i både Shoin och wabi, men nyskapade också på egen hand. Bland annat sägs han ha skapat Raku-keramiken där man gör chawan som är grova och ofta svarta. Dock finns det en keramisk tradition som ledde fram till Raku. Raku blev så stor på grund av att den legitimerades med hjälp av sin skapare, Rikyu, men Rikyus anseende ökade också på grund av att han sades ha skapat Raku.

All chanoyu idag hämtar sin legitimation ur Rikyus person. Han har blivit en myt. Berättelsen om vad Rikyu ska ha sagt vid olika tillfällen står i Namporoku, en helig skrift för de som studerar te. Denna skrift hittades mystiskt vid hundraårsjubileet av Rikyus död. Enligt Namporoku ska man enbart använda vatten från gryningen till te. Detta härstammar ur en daoistisk yin-yang-tradition.

Te i Japan – Chanoyu och wabi-sabi

Wabi-sabi, som är en del av den japanska estetiken, innebär enkelthet och imperfektion. Wabi hyller det som är visset och frostskadat, dess årstid är höstens slut och tankarna ska gå till förgänglighet. Wabi är direkt, enkelt och välvilligt. I Silverpaviljongen i Kyoto finns ett terum som heter Dōjinsai. Namnet härstammar ur orden dō (samma/jämn) och jin (välvilja). Att rummet kallades ”jämlik välvilja” visar på jämlikhetsidealet inom wabi, som dock var mer av ett ideal i teorin än något som genomfördes i praktiken.

Det typiska terummet är 4½ tatami stort, cirka 9 kvadratmeter. En tatamis storlek varierar i olika delar av Japan, men en typisk tatami kan vara 95 gånger 190. Proportionerna är alltid 1:2.

Sōan kallas den terums-stil som är enkel, men även i den tidigare stilen shoin var bergseremitens stuga idealet. Man skulle gå till terummet och lämna världen, det skulle inte vara ens vardag. Idealen kommer från buddhismen och litteraturen.

Tesamlingens måltid heter kaiseki. De tecken som idag används för kaiseki betyder varm sten, ett namn som kommer sig av att munkar inom buddhismen hade varma stenar mot magen för att inte bli hungriga under meditationen. Kaiseki innebär äta så mycket att man inte blir mätt men inte är hungrig längre. Ibland kallas måltiden furumai, som betyder gästfrihet.

Den viktigaste temästaren efter Shukō var Takeo Jōō (1502-1555). Han var inte krigare eller religiös profil utan machishu, vanlig stadsbo, alltså en del av den nya tepubliken. Jōō var en duktig poet, mästare i renga (kedjedikt). Han adopterade vissa estetsiska poesi-ideal till tekonsten. Jōō var elev till Jushmi Sōgo som var en extremist på så sätt att han avskrev all kinesisk påverkan och all lyx. Sōgo i sin tur var elev till Murata Shukō. Jōō skrev texten Wabi No Fumi, ett viktigt tedokument som riktade sig till hans elev Rikyu. För Jōō kom inspirerationen främst från Solgudinnan i Shinto-traditionen, inte så mycket från buddhismen. Jōō menade att solgudinnans helgedom är byggd av bambu, inte av guld, och till henne offrar man ris, inte guldbrokad. På samma sätt borde tekonsten vara fri från lyx.

Det viktigaste i tekonsten är mötet mellan människor. En ständigt återkommande fras är Ichigo ichi ‘e – ”En gång i livet, en träff”. Allt är unikt, stunden återupplevs aldrig, därför måste vi leva här och nu.

Te i Japan – 1300 till 1500

På 1300-talet kunde även vanliga bönder odla och dricka te. Te fortsatte att ha en viss position inom buddhismen, men drycken sekulariserades också. Man hade tôcha, tebjudningar, där tedrickande blev en social sysselsättning. Man letade efter de bästa teerna och jämförde kvaliteter. Senare blev tôcha dock bjudningar med mer sake än te.

I Zen-tempel drack man te främst för koffeinet, för att inte somna under meditationer. Te inom kloster-väsendet blev särskilt viktigt efter att en klosterregler från Song-dynastin, Chanyuan Qinggui, hade kommit till Japan. Dessa regler var skrivna av Zongze och innehöll även regler för hur man dricker te. Te blev populärt även bland samurajer på grund av att drickandet var regelmässigt och genomsyrades av en anda som passade väl in i deras kultur.

På 1300-talet började man använda ordet chanoyu som sedan var det enda ordet fram till 1600-talet. Chanoyu-begreppet innehöll redan vissa idéer, t.ex. monosuki som innebär att man ska kunna skilja på bra och dåligt, vackert och fult. Chanoyu var även kopplat till furumai, ’uppförande’, hur man ska handla och behandla andra.

Kissa Orai var den första sekulära text som beskrev en form av tedrickande liknande den i klostren. En ung man serverade sötsaker, sedan fick varje gäst en skål med tepulver i och den unge mannen hällde på varmt vatten och vispade teet. Den unge mannen kunde vara värdens son eller hans unge älskare.

På 1300-talet beskrivs en tesamling i militär-eposet Taikeiki. Denna tesamling är extremt luxuös med ett överdöd av guld och leopardskinn. Denna sorts tedrickande kom att associeras med begreppet basara som innebär att något är extremt, för mycket, men det innebar även att man utvecklade en mycket sofistikerad smak, chasuki. Chasuki innebär estetisk förmåga.

Ett viktigt begrepp i sammanhanget är karamono suki, kinesiska saker. Handeln mellan Japan och Kina blomstrade. Man samlades och drack te och beundrade vackra föremål som köpts från Kina. De rum där man samlades och drack te fick alkover där föremålen kunde ställas, tokonama, och osymmetriska hyllor för samma ändamål, chigaidana. Tokonama och chigaidana är fortfarande viktiga delar av inredningen i ett terum.

I och med att eliten och särskilt Shogun fick allt större samlingar av kinesiskt porslin utvecklades dōbōshu – elitens kulturella rådgivare. De viktigaste var Nōami (1397-1471), hans son Geiami (1431-1485) och Geiamis son Sōami (ca 1445-1525). Dessa tre skulle skaffa nya varor till konstsamlingarna och ta hand om de varor som redan fanns.

I början av 1500-talet/slutet av 1400-talet började man ha rum för enbart te. Muraka Shukō 1423-1502 var en munk som lämnade klostret och flyttade till nuvarande Kyoto där han lärde sig tekonst och studerade zen av Ikkyu Sōjun (1394-1481). Kokoro no fumi, Shukōs brev till sin elev, visar vägen från den luxuösa te-estetiken (shoin) till ett något mer asketiskt ideal. Enkel keramik kombinerades med fint kinesiskt för kontrastens skull. Detta kallades toriawase – man kombinerar saker för att skapa spänning och intresse. Japanska chawan användes inte förrän mitten av 1500-talet.

Första föreläsningen avslutas med flera bokrekommendationer, av vilka jag fäste särskilt stor vikt vid boken Wind in the Pines: Classic Writings of the Way of Tea as a Buddhist Path (red. Dennis Hirota, 1995).

Te i Japan – En introduktion

Igår hade jag och min medbloggare vår första föreläsning i sommarkursen ”Te i japansk kultur” på Stockholms universitet. Vår lärare Jouni Elomaa är lektor i japanska studier i Åbo och utbildad temästare enligt Urasenke-traditionen. Han började med att beskriva kursens innehåll: ”Chadō som konstform, samt dess kopplingar till kultur, religion och samhälle.” Chadō eller chanoyu kallas i västvärlden ‘teceremoni’, vilket enligt läraren är en felöversättning – den korrekta formen är ‘tekonst’. Framöver hade jag tänkt blogga om tekursen, i form av inlägg med mina renskrivna föreläsningsanteckningar. Någon ute i cyberrymden kanske är intresserad. Obs! Jag har säkert missuppfattat vissa saker.

Förhistoria och tidig historia

Kinesen Lu Yu (733 – 804) skrev Cha Jing, den första boken om enbart te. Enligt honom odlades te överallt i det kinesiska kejsarriket redan tidigt under Han-dynastin (ca 206 f.Kr. – 8 e.Kr.). Cha Jing blev ganska tidigt känd även i Japan. Lu Yu skrev bland annat: ”Om en man konstant dricker te kommer han att få vingar och kunna flyga; om han dricker det tillsammans med lök kommer han att minska i vikt.”

Under Tang-dynastin (618-907) var teet i Kina huvudsakligen dancha, tekakor. Dancha är det första te som man lär känna i Japan, i och med att kinesisk kultur kommer till Japan tillsammans med buddhismen. Från 800-talet finns japansk poesi där te nämns. 894 blev det en brytning med mindre kontakt med Kina och mindre intresse för Kina och för te, men fortfarande användes te i buddhist-tempel. Teet var ofta smaksatt med mullbär, ingefära eller salt.

1100-talet och 1200-talet

Te kom till igen Japan under Kamakura-perioden (1185-1333) när munken Eisai (1141-1215) återvände från en resa till Kina. Eisai förde med sig Zenbuddhism men också tepulver, matcha, som blev den viktigaste teformen i Japan. Det finns i hela chadons historia en koppling till Zenbuddhismen, men Zen och te är skilda ting. Eisai skrev en bok, Kissa Yōyō Ki, där han presenterade en taoistisk bakgrund till te. Det finns fem grundelement varav ett är kopplat till bitter smak och främjar hjärtat. Eftersom hjärtat är kroppens viktigaste organ och eftersom te är den främsta källan till bitter smak är Eisais budskap: Drick te! Eisai rekommenderade te smaksatt med mullbär. Eisai serverade också te till Shogun när denne hade fruktansvärd huvudvärk efter flera dagars supande. Shogun sägs ha blivit bättre.

Myōe (1173-1232) började odla te i Japan i början av 1200-talet, i Toganoo-regionen. Det spreds sedan till andra regioner.