Jasmin!

För ett par veckor sedan kom jag på mig själv med att sakna jasminte, som jag inte haft hemma på väldigt länge – jag har prioriterat annat, så att säga, även om jag druckit en del jasminte tidigare. Den här saknaden gick inte över, så till slut slank jag in på – av alla ställen – Kahls. Och nog fyller det något behov för mig, just nu. Men nästa gång tar jag nog ett riktigt bra jasminte när jag ändå håller på.

590_9099_bra

Annonser

Om te och tidens gång

Förr i tiden – för några år sedan, alltså – kunde jag vara ganska stressad över vårskördarna. Nu kom ju nytt Sencha, nytt Darjeeling, nytt Longjing. Sedan kom höstskörden och vinterskörden. Jag trodde att jag ville vara i kapp, att ett år utan matcha, utan Sencha, utan First Flush, utan Tieguanyin var ett fattigt år.

Några år har gått. Kanske har jag helt enkelt blivit äldre. Nu tänker jag snarare ”Hm, det är ett par år sedan jag köpte ett Sencha eller Matcha sist… men jag tar det nästa år”. Inte för att jag inte gillar Sencha, utan för att jag tänker att det smakar lika gott nästa år. Jag fokuserar på några teer i taget. Tar teet som det kommer. Bryr mig inte om att hänga med i flödet.

Förr eller senare dricker jag en munfull alldeles perfekt bryggt, bra Sencha eller en skål utsökt vispad Matcha. Men kanske inte just i år. Just nu dricker jag ett underbart gott Darjeeling från förra året och tänker att även om jag inte köper något Darjeeling i år så kanske det trillar över mig på annat sätt, i ett tebyte eller dylikt.

Den som lever får se!

Att provsmaka

Igår var jag på chokladprovning. Plötsligt satt jag där och uppmanades lukta och smaka och beskriva nyanser. Jag fattade i-n-g-e-n-t-i-n-g. Jag tycker nog att jag brukar kunna känna vissa smaker, som kryddighet och fruktighet, i ren choklad. Nu kände jag goda kolatoner i den ljusare chokladen, men gick helt vilse och blev ordlös i mötet med den mörkare chokladen. Och när ledaren rabblade upp typ trettio olika sätt att beskriva konsistensen så blev jag inte klokare. Lukt kände jag ingen alls. Och det var både nyttigt och läskigt att plötsligt vara totalnoob i något man tycker att man kan. Jag kan provsmaka te, men det är en specifik kunskap och svår att bara överföra till andra områden. Det krävs både entusiasm och nedgrottande nördighet för att verkligen kunna beskriva nyanser, antar jag.

Har ni därute några erfarenheter av sådana ”kontext-byten” när det gäller smak och andra parametrar?

Smaksatt – äkta eller falsk njutning?

Jag sitter och dricker Chai från House of Tea. Och redan när jag öppnar påsen – en enormt tilltalande lukt. Men märklig. Hur kom den dit? Det känns inte direkt som chaidoft. Jag brygger, den varma doften är ännu mer överväldigande. Jag dricker. Och jo, det är gott. Riktigt gott faktiskt. Men inte på rätt sätt. Inte på chai-sätt. Det smakar mer som NK:s champagnesmaksatta te, om än mycket godare för att det är blandat med kryddor (det finns många fina hela kardemummakärnor bland bladen).

Jag blir misstänksam. Jag tror helt enkelt inte på att detta är ett rent chai. Jag känner mig helt och hållet övertygad om det finns smaksättning med i bilden. Jag läser teets text mer noggrant än när jag beställde. Och jo:

”Keemun smaksatt med kanel, kardemumma, kryddnejlika, ingefära och svartpeppar och naturlig arom från kanel och kardemumma”

Blandningen i sig är ju bra. Och visst, aromen är ”naturlig”. Men det blir en sådan helt annan smakstyrka och renodling av vissa nyanser på det här sättet. Det blir något helt annat än samma te minus smaksättning. Och även om jag kommer att dricka upp detta Chai och ha glädje av mina testunder, så blir jag bara trött.

Trött på att Chai-blandning inte kan få vara te och kryddor, punkt. Trött på att smaksättningarna ska smyga sin in överallt. För det blir inte samma sak. Det spelar inte på samma planhalva. Och det blir faktiskt inte godare så här. Det finns ett enormt värde i en riktigt lyckad Chai-blandning, som helt försvinner när den tillkommer på framprovocerad väg – och dessutom inte riktigt smakar Chai.

/Trött och bitter Tekopp

Om gong fu

Idag skulle jag försöka förklara för min sambo vad gong fu egentligen betyder och på vilket sätt det betyder inte bara ett sätt att brygga te utan också en kampsport. Så det blev att jag wikipediade och återupptäckte information som jag halvt glömt bort. För gong fu/gung fu/kung fu betyder all form av studier, lärande och praktiserande som kräver tålamod och tid (fritt översatt från Wikipedia i sann akademisk anda). Det kan vara vilken form av kunskap eller talang som helst som du har uppnått genom träning och koncentration. Gong i sammanhanget betyder (rätta mig om jag har fel, Fredrik!) arbete, framgång, merit och fu betyder person (man). Det handlar om att stärka både kropp och sinne och förfina sin skicklighet.

Så gong fu cha (tebryggning i gong fu-stil) är bara en del av någonting större. Vi kan göra vad som helst gong fu. Det är en insikt väl värd att använda i det dagliga livet.

Att hitta rätt

När en, efter lång tids tepression och slarvdrickande (förutom smådrickande av lagrat oolong då och då, samt lite enstaka japanskt grönt) ska slarvbrygga lite kvällste och sambon säger ”Men kan vi inte ta fram tebrickan och göra flera bryggningar?”, då vet en att en har hittat rätt kompanjon! Det blev Shui Xien som vi fick av min före detta kombo och medbloggare (Fredrik). Gott, men tålde inte multipla bryggningar särskilt väl, fast det kan också ha berott på att vattnet hade hunnit bli för svalt. Otroligt skönt dock att sitta där och förvärma och hälla ur gaiwan. Det har jag verkligen saknat – vare sig har vetat om det eller inte.

Te och meditation

Jag tror inte att det har undgått den som läst mina tidigare inlägg att jag personligen helst förenar meditationen med tekulturen. En av de tebloggare jag följer flitigt (Tea Master) har nyligen skrivit ett inlägg i ämnet och det framgår både i inlägget och i kommentarerna att jag inte är ensam om detta förhållningssätt. Därför tänkte jag dela med mig av mitt lilla fynd: http://teamasters.blogspot.com/2011/09/meditation-and-tea.html.

Trevlig helg!