Teceremoni?

Till följd av en kommentarstråd här på bloggen (https://texteromte.wordpress.com/2011/07/18/temperaturer/) ganska nyligen har jag funderat en hel del på begreppet ”teceremoni”. Jag har särskilt funderat på vad för begrepp jag skulle ersätta det med. Och för att överhuvudtaget besluta mig för att sluta använda termen ”teceremoni” måste jag ju omvärdera mitt eget förhållningssätt, både till te och till min upplevelse av teceremonier i olika former. Jag har därför klurat, läst och talat med andra om dessa tankar och beslutat att författa ett inlägg där jag önskar klargöra min syn på det vi kan kalla teceremoni, Cha Dao (teets väg), tekonst eller Chanoyu. Jag vill dock betona att detta inlägg inte är menat som en tillrättavisning eller ett försök att hävda att jag vet bäst i frågan som tidigare diskuterats. För mig är detta inlägg inspirerat av den diskussionen och jag är tacksam över att ha fått rota runt i mina egna tankar kring detta!

Till min hjälp har jag använt bl.a. de kunskaper om japansk tekultur jag fått genom en kort högskolekurs i ämnet. Jag har även använt mig av de två böcker jag bloggade om för inte allt för länge sedan (https://texteromte.wordpress.com/2011/07/16/te-m-m-fran-sydligare-breddgrader/). ”The way of tea” skriven av Aaron Fisher och ”The ancient way of tea” skriven av Warren Peltier. Aaron Fisher är sedan ett bra tag bosatt på Taiwan och studerar bl.a. te under olika ”mästare” där. Han skriver väldigt reflekterande och med mycket influens av sin egen taoistiska livsåskådning men även sina antropologiska och filosofiska studier. Han är även chefsredaktör för nätmagasinet ”The leaf” och engagerad i redaktionen för ”The art of tea magazine”. Warren Peltier är bosatt i fastlands Kina och har studerat te på ett personligt plan länge. Han studerar även te på akademisk nivå i egenskap av ordförande för ”Chuan Ming Chadao Teaculture Research Center”. Han specialiserar sig på kinesisk tekultur och översättning av teklassiker från kinesiska till engelska.

För att börja med Aaron Fisher heter det tredje kapitlet ”Chanoyu”, vilket betyder ”vatten för te” men som ofta översätts till just teceremoni. Här inleder författaren med den japanska frasen ”smaken av te och smaken av Zen är en och densamma”. Han beskriver att detta till stor del är korrekt men att te i Japan självfallet berör och har påverkat annat i japansk kultur, såsom konst, estetik, poesi et.c. Han fortsätter med att beskriva att det var i kinesisk klostermiljö som både den kinesiska ”allmänheten” och japanerna kom i kontakt med och studerade te från första början. Te beskrivs som ett, bland en mängd andra, sätt att förmedla det ordlösa i både buddhistisk och taoistisk tradition. De japaner som kom till Kina och möte de lokala munkarnas tekultur/-er märkte att te hade en stor plats i det andliga och vardagliga livet. Och det var även i templen och deras trädgårdar som japanskt te odlades och avnjöts från början. Han beskriver även hur det med tiden utvecklades andra tesamlingar i de båda länderna, t.ex. tetävlingar och tefester. Sedan följer kapitlet de japanska temästarnas och tetänkarnas gradvisa utveckling av en egen tekultur och tekonst. Det rör sig mer och mer om en formalisering av trädgårdar, tehus, tegods och konstformer som dekorerar terummet. Men särskilt verkar det röra sig av formalisering av hur man brygger och hur man serverar te (till stor del en egen reflektion). Denna reflektion får dock stöd i det som författaren skriver om mot slutet av kapitlet. Han nämner just de strikta utförandet av teceremonierna. Han reflekterar sig fram till att japanerna nog i större utsträckning ser riten eller ceremonin än kineserna som främst ser ”bladet”/teet men att båda dessa huvudfokus leder till samma mål. Slutligen kommer något jag fastnade för, nämligen ett stycke om hur det ofta hävdas att det enbart är japanerna som har ett andligt och ceremoniellt förhållande till te. Detta avfärdar han skarpt:

”Authors often incorrectly suggest that Japan was the only culture to develop a spiritual approach to tea. Actually, China and Korea also have strong traditions of using tea as a part of the focus of a spiritual life. In China, as we discussed earlier, tea begun thousands of years ago as a meditation and medicine, first by shamans and then later by Taoist and Buddhist monks. What was unique in Japan was the method, not the idea or practice. The results of these different paths are the same, like two mountain trails leading to the same temple.”

I kapitel nio under rubriken ”Ceremony” ställer författaren sig frågan:

”Why use the word ‘ceremony,’ then? Are we following some kind of formal rights and rituals established by some ancient authority on tea? Actually, nothing could be further from the truth. Tea is a ‘ceremony’ in the sense that it is a sacrament, a celebration of life as it is lived in the ordinary moment”

Sedan fortsätter han att beskriva hur teceremoni har varierande former som beror på den enskilda stunden och dess förutsättningar och omständigheter. Det är inte formalisering eller ”do’s and dont’s” som är centrala här utan teceremonin är fri från riktlinjer, kommer inifrån, följer intuition och den rådande stundens ”spirit”. Intentionen är central och genom att med så många omständigheter som möjligt berika teceremonin/tedrickandet och att vara medvetet närvarande spelar det ingen roll hur formen ser ut. Avslutningsvis avrundas kapitlet med detta stycke:

”We find in tea an ability to connect to the world and others. Tea changes our perception, simplifying and sanctifying moments we might have otherwise ignored. For that reason, it may be called a ‘ceremony.'”

Om vi lämnar ”The way of tea” och läser vidare i Warren Peltiers ”The ancient way of tea” finner vi i förstahand gamla texter om hantverket och konten att brygga te. Det rör sig både om praktiska råd och andlig/filosofisk vägledning. Redan i kapitel ett (The art of tea) beskriver författaren hur Lu Yu är den förste att skriva om te och avnjutandet av te som en konstform, detta redan under Tangdynastin. Sedan under Songdynastin blir te dock mer och mer sammanfogat med konst och detta förhållningssätt till te har i vår tid fått namnet Cha Yi (tekonst), med inspiration av dessa gamla tepersoner och deras texter om te. Han beskriver vidare hur te i Kina sedan långt tillbaka haft samhällsfunktioner som att ge människor möjlighet att mötas, koppla av tillsammans, avnjuta smaker, lugna och rena sinnet. Det sista stycket i kapitlet lyder som följer:

”Ability to conjure shapes on the tea’s surface with a tea whisk was concidered not only great skill, but also fine art. At the same time tea masters practiced artistry in brewing and whisking a bowl of tea, they composed tea poems to commemorate such events. So tea drinking in ancient times was a very artistic experience. Today’s Cha Yi or Tea Art is a continuation of that sentimental feeling of the tea aesthetic.”

I kapitel fem (tea etiquette) beskrivs hur viktigt det sedan länge varit för ”kineserna” med etikett, gott uppförande och hövlighet. Detta appliceras därför självklart även på tebryggande och servering av te till andra:

”When making tea, your multiple actions – preparing, steeping, pouring, serving – all posses the indelible mark of your character, personality, moral discipline, and most importantly, your skill in brewing tea. Be self-aware of behavior and execution, both intentional and inadvertent in tea preparation.”

Det sista ur denna bok jag vill nämna kommer från det sjätte och sista kapitlet (Refinement in tea) som tar upp miljöer för tekonst. T.ex. trädgårdar, tehus och terum och hur dessa har varierat och vad som löper som en röd tråd genom tankarna kring dessa miljöer. Här beskrivs hur det på Taiwan år 1977 utvecklades något vid namn Cha Yi eller tekonst och hur detta sedan spred sig via Hong-Kong till resten av den kinesisktalande världen. Detta är alltså något nyligen utvecklat som kan ses som en förnyelse av tekulturen genom bearbetning av gamla traditioner. Författaren hävdar att det du troligen får se i ett kinesiskt tehus idag är just denna typ av tekonst, vilket är bryggning av te på ett stiliserat och konstnärligt vis.

Kommer jag sluta använda ordet teceremoni? Har mitt förhållningssätt till teceremonier, tekonst eller tekultur förändrats? Svaret på de båda frågorna blir efter min lilla utredning och redogörelse ovan ett starkt nej. För mig är te både andligt, konstnärligt, smaker/dofter/färger/värme och ett hantverk. Te har uppenbarligen betytt det samma, eller i vart fall något liknande, för olika individer i olika kontexter i tusentals år tillbaka i tiden. Sedan har det självklart hänt något de senaste decennierna men denna utveckling är något jag är oerhört tacksam för och jag ser den främst som berikande och jag ser fram emot fortsatt fördjupning i tekonst och de teceremonier jag genomför och deltar i, både i min ensamhet och med andra!

Annonser

Vattenkokning och temperaturer

De flesta teintresserade har troligen hajat att vattnets temperatur har stor betydelse för olika teers bästa. Just nu funderar jag en hel del på hur jag bäst skall koka vatten och använda någon typ av större kanna då jag dricker te. Anledningen till detta är att jag tycker att Aqua-graden (i teceremoni-/tekonstsammanhang) är för stor/tung, har för stor/bred ”pip” och drar ner den totala estetiska tekänslan. Då kvarstår frågan: vad ersätta med? En dyr tetsubin (japansk gjutgärnskanna)? En keramisk kanna med gasbrännare under? En glaskanna med brännare under?

Jag har inte kommit fram till något riktigt ännu men i och med dessa tankar har jag funderat en hel del över just bedömning av temperaturen. Det är groteskt bekvämt med en elektronisk tekokare! Men hur går man tillväga utan den moderna tekniken? I Warren Peltier’s bok The ancient art of tea finns ett väldigt bra kapitel om just vattenkokning, flera stora tepersoner har genom tiderna skrivit om detta ämne. Det verkar finnas två metoder som är beprövade och uppenbarligen fungerar. Det ena är att använda ögonen, det andra är att använda öronen. Det är dock inte lika smärtsamt som det kan låta! Antingen bedömer man bubblornas storlek (fiskögon, sammanlänkade pärlor, vågor) eller så lyssnar man på ljudets olika uttryck. Att studera vattnet med synen är det mest omskrivna och det verkar som ett relativt enkelt sätt att bedöma det hela på! Med lite träning kan det nog bli en uppskattad del i det egna tedrickandet. Ett ännu enklare sätt är ju att använda sig av en termometer. Något jag experimenterade lite med idag.

Jag kokade upp vatten i min Aqua-grad till 80 C. Sedan använde jag en tetermometer (från Sing Tehus) och tog temperaturen direkt i vattenkokaren. Precis då lampan slocknat håller vattnet en temperatur runt 80 C, vilket verkligen känns tryggt! Sedan hällde jag vatten i en rättvisekanna av porslin (bara för att undersöka effekten). Då sjönk temperaturen till strax över 70 C, alltså nära 10 C! Därifrån hällde jag sedan i en mindre keramikkopp och då föll temperaturen ytterligare ca 5 C. Under en bryggning skjunker alltså temperaturen ca 15 C innan teet når munnen. Jag som är aningen värmekänslig kan tänka att det nog är ganska bra. Men frågan är hur stor effekt det får för teets smak och bryggningarnas resultat. Det är nog bäst att förvärma ordentligt (särskilt bryggkärlet!) och eventuellt hålla en aningen högre temperatur än planerat i fortsättningen? (Observera att jag i detta lilla test inte använde en tekanna/gaiwan innan rättvisekannan. Med ytterligare en mellanstation påverkas självklart temperaturen ytterligare!)

Tillbaka till de ”tre kokningarna”. Jag var självklart tvungen att i skrivande stund slå på plattan och pröva de gamla kinesernas metoder. Det finns två ”listor” över hur man bedömer temperaturen genom att titta på vattnet under uppkokning. Den ena listan med tre punkter innefattar fiskögon, sammanlänkade pärlor och vågor. Den andra listan med fem lägger till räkögon samt krabbögon före fiskögonen. För oss dödliga som ännu ej bemästrar vattenkokning eller terminologin handlar det hela om bubblornas storlek och rörelse. Räk-, krabb- och fiskögon är alltså då det bildas och flyter upp små bubblor som blir större och större. Sammanlänkade pärlor är då det runt om i kastrullen/kannan börjar uppstå små strömmar av större bubblor som stiger gemensamt till ytan. Vågor är helt enkelt när mängden bubblor och deras storlek genererar vågor på vattenytan. Från det sista steget är det inte långt tills vattnet kokat upp och kokar konstant. Då är vattnet ”gammalt” och bör ej användas. Till detta kan även observation av vattenångan samt ljudet tilläggas.

Utifrån mina observationer: Fiskögon=~75 C. Sammanlänkade pärlor=~85 C. Vågor=~95 C. Det är alltså inte utan anledning det är snarlika temperaturer som föreslås till olika typer av teer!

Hur kokar ni ert vatten och vad föreslår ni för lösning på mitt I-landsproblem (kanna för vattenkokning)?

 

Te m.m. från sydligare breddgrader

Denna snart gångna vecka är min sista vecka på sommarens semester och jag har gjort en del resande. Jag har hälsat på släkt i Ängelholm, bott hos en nära vän i Malmö och semestrat i København med min sambo. Det har varit en fantastisk vecka som har innehållit en hel del terelaterat. Både spontant och välplanerat.

Utifrån tidigare erfarenheter lät jag bli att leta efter teupplevelser i Ängelholm (om någon kan motbevisa mig, skriv!). Jag misstänkte att Malmö inte heller skulle ha något att erbjuda men frågade ändå min vän (som är kaffe- och ölnjutare). Han hade inga tips eller ens gissningar på något som kunde göra mig lycklig i te-Malmö. Men se där hade vi båda fel!  Under en av våra långa promenader gick vi förbi en liten butik/keramikverkstad som jag passade på att kika in i. Det var keramikern själv (Siv Andréason, www.andreasondesign.se) som fanns på plats just denna dag. I princip allt i butiken var väldigt vackert och jag hittade en del saker jag varit på jakt efter ett tag. En skål (till överflödigt vatten/te), ett fat (att ställa kannan på när man ej använder tebricka), en rättvisekanna och en liten skål för uppskattning av de torra tebladen. Jag och min vän pusslade ihop matchande delar och insåg att den lilla skålen fanns i svart men ej vitt som jag önskade. Men vi frågade Siv som började ringa en av hennes återförsäljare då hon precis såg en sådan i sin ugn! Hon plockade ut den 350-grader varma skålen och ställde ut den på trappen en stund så att jag kunde köpa även den. Delarna är alla i vita/beiga eller svarta toner och både skålen och fatet har krackelerade mönster på vissa ställen.

När jag senare i veckan kom över till mitt faderland Danmark började vi med en visit till Sing Tehus (www.singtehus.dk). Där tog jag och min sambo varsin sojamjölkssmoothie med matcha och banan, sjukt gott! Jag bara njöt av atmosfären, kikade bland hyllorna och tränade min nästan obefintliga danska med tjejen som arbetade där. Så handlade jag teer på beställning av min medbloggare och ett matcha och en ny matchavisp (med porslinshållare) till mig själv.

Efter hemkomsten inatt hade även mina två nya teböcker kommit! Båda handlar om tekultur som något mer än smaker, som en livsstil eller livsfilosofi. Den ena (A. Fisher, The art of tea) verkar vara en väv av tekulturfakta och personliga reflektioner medan den andra (W. Peltier, The ancient art of tea), som jag fastnat mest för, är en väldigt, väldigt bra antologi över kinesiska tetexter genom historien. Denna bok tar upp allt ifrån vattenkokning till önskvärt sinnestillstånd vid tedrickande. Båda böckerna finns att beställa på Adlibris (www.adlibris.se).

Det blev alltså en väldigt lyckad vecka på många plan, inte minst vad gäller te! Nu följer en serie bilder för att illustrera det mesta jag har skrivit om.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Okakura Kakuzo – Boken om te

Okakura Kakuzos klassiska verk The Book of Tea skrevs på engelska 1906. Jag hade faktiskt inte ens tänkt tanken att någon skulle ha översatt denna bok – men jo, tydligen!

Boken om te har sju olika kapitel:

1. Drycken. Kakuzo uttrycker sitt missnöje med västerlandets tekultur och syn på Asien. Han återberättar taoisternas skapelseberättelse och uppmuntrar läsaren till att dricka te och ”dröja vid tingens sköna fåfänglighet”.

2. De olika teskolorna. Kakuzo framhäver att te är ett konstverk som behöver behandlas med sakkunnighet. Han delar in teets historia i tre skeden: tekakor, tepulver och hela torkade blad som får dra i hett vatten. Kakuzo menar att pulverformen är den mest förfinade, att Kinas övergivande av pulverte beror på kulturellt förfall och att kineser i allmänhet är ointresserade av livets mening, illusionslösa, likgiliga och oförmögna att tro på ideal. ”Än i våra dagar är det kinesiska teet en härlig dryck – och dock inte idealet.” Nationalism är alltid lika trevligt.

3. Taoism och zennism. Stundvis intressant men med lite väl mycket personliga åsikter. Kakuzo menar att taoism är bättre än konfucianism och att zenbuddish är bättre än taoism, särskilt som taoismen under senare århundraden har spårat ur.

4. Terummet. Kakuzo beskriver alla tankar bakom terummet, vilket är riktigt intressant. Kapitlet slutar med en fråga: ”Behöva vi då icke terummet mer än någonsin?”

5. Hur konsten bör uppfattas. För Kakuzo var det uppenbarligen helt logiskt att konst och te hörde ihop, men jag är inte övertygad.

6. Blommor. Ett väldigt poetiskt kapitel, men återigen undrar jag bara vart teet tog vägen.

7. Teceremoniens mästare. Tvärtemot vad titeln kan tyckas antyda så beskrivs bara ett fåtal temästare. Mest utförligt beskrivs Rikius död.

Jag ångrar inte alls att jag läste Boken om te, men var denna tekulturens stora ikon verkligen inte mer än så här? Halvintressant, dåligt sammanhållen, obalanserad? Mina höga förväntningar infriades inte alls.

Grönt te – Kinas gröna guld

Presentboken Grönt te – Kinas gröna guld är skriven av Charlotte Lesche och illustrerad av Ann Lindberg. Den gavs ut på Prisma förlag 2006.

Detta är en mycket användbar bok för den som känner sig nyfiken på grönt te men inte är intresserad av djupare kunskap. Boken är nämligen full med förenklingar och generaliseringar som ibland blir irriterande – samtidigt finns här en extremt detaljerad beskrivning av Gong Fu-ceremonin.

Boken är mindre än 100 sidor och består till hälften av fotografier vars konstiga färgtoningar skär i ögonen – se bifogad bild!
Ytterligare gnäll är att boken använder ett äldre system för transkribering av kinesiska. Det bästa hade i mina ögon varit att skriva ut båda de vanligaste transkriberingarna. Den som läser boken och blir sugen på Ta Hung Pao skulle nog gärna veta att det ofta kallas Da Hong Pao.

Sammantaget är detta ingen bok jag kommer att återvända till eller kan rekommendera.

Te – Från Sencha till Lapsang

Den här boken är egentligen långt över min budget men ”råkade” slinka med vid senaste bokbeställningen. Det är ingenting jag sörjer. Den är värd varenda krona. Jag dammsuger dagligen internätet efter info om te, men här finns massor av kunskap samlad på ett ställe. Det är faktaspäckat och rikt, men stilrent, illustrerat. Icke att förglömma är språket, stilen, som bär fram sitt innehåll på yppersta sätt – samt den stora kärleken till te som skiner i varenda ord.

En riktigt bra faktabok för tenördar som rekommenderas varmt – men bara om du är genuint intresserad av oolong, pouchong och souchong.