Återkoppling: Man Lai Shan

Jag lovade att återkomma när jag hade testad Man Lai Shan med annan temperatur. Det har jag ännu inte gjort, men jag kan rapportera att det står sig extremt bra för vanlig hederlig västerländsk bryggning. Vi snackar en härlig strävhet som aldrig har hört talas om beska och djupa, nästan buljongliknande nyanser. Klart trevligt för att slödricka utan att smaklökarna behöver lida av slöheten!

Teceremoni?

Till följd av en kommentarstråd här på bloggen (https://texteromte.wordpress.com/2011/07/18/temperaturer/) ganska nyligen har jag funderat en hel del på begreppet ”teceremoni”. Jag har särskilt funderat på vad för begrepp jag skulle ersätta det med. Och för att överhuvudtaget besluta mig för att sluta använda termen ”teceremoni” måste jag ju omvärdera mitt eget förhållningssätt, både till te och till min upplevelse av teceremonier i olika former. Jag har därför klurat, läst och talat med andra om dessa tankar och beslutat att författa ett inlägg där jag önskar klargöra min syn på det vi kan kalla teceremoni, Cha Dao (teets väg), tekonst eller Chanoyu. Jag vill dock betona att detta inlägg inte är menat som en tillrättavisning eller ett försök att hävda att jag vet bäst i frågan som tidigare diskuterats. För mig är detta inlägg inspirerat av den diskussionen och jag är tacksam över att ha fått rota runt i mina egna tankar kring detta!

Till min hjälp har jag använt bl.a. de kunskaper om japansk tekultur jag fått genom en kort högskolekurs i ämnet. Jag har även använt mig av de två böcker jag bloggade om för inte allt för länge sedan (https://texteromte.wordpress.com/2011/07/16/te-m-m-fran-sydligare-breddgrader/). ”The way of tea” skriven av Aaron Fisher och ”The ancient way of tea” skriven av Warren Peltier. Aaron Fisher är sedan ett bra tag bosatt på Taiwan och studerar bl.a. te under olika ”mästare” där. Han skriver väldigt reflekterande och med mycket influens av sin egen taoistiska livsåskådning men även sina antropologiska och filosofiska studier. Han är även chefsredaktör för nätmagasinet ”The leaf” och engagerad i redaktionen för ”The art of tea magazine”. Warren Peltier är bosatt i fastlands Kina och har studerat te på ett personligt plan länge. Han studerar även te på akademisk nivå i egenskap av ordförande för ”Chuan Ming Chadao Teaculture Research Center”. Han specialiserar sig på kinesisk tekultur och översättning av teklassiker från kinesiska till engelska.

För att börja med Aaron Fisher heter det tredje kapitlet ”Chanoyu”, vilket betyder ”vatten för te” men som ofta översätts till just teceremoni. Här inleder författaren med den japanska frasen ”smaken av te och smaken av Zen är en och densamma”. Han beskriver att detta till stor del är korrekt men att te i Japan självfallet berör och har påverkat annat i japansk kultur, såsom konst, estetik, poesi et.c. Han fortsätter med att beskriva att det var i kinesisk klostermiljö som både den kinesiska ”allmänheten” och japanerna kom i kontakt med och studerade te från första början. Te beskrivs som ett, bland en mängd andra, sätt att förmedla det ordlösa i både buddhistisk och taoistisk tradition. De japaner som kom till Kina och möte de lokala munkarnas tekultur/-er märkte att te hade en stor plats i det andliga och vardagliga livet. Och det var även i templen och deras trädgårdar som japanskt te odlades och avnjöts från början. Han beskriver även hur det med tiden utvecklades andra tesamlingar i de båda länderna, t.ex. tetävlingar och tefester. Sedan följer kapitlet de japanska temästarnas och tetänkarnas gradvisa utveckling av en egen tekultur och tekonst. Det rör sig mer och mer om en formalisering av trädgårdar, tehus, tegods och konstformer som dekorerar terummet. Men särskilt verkar det röra sig av formalisering av hur man brygger och hur man serverar te (till stor del en egen reflektion). Denna reflektion får dock stöd i det som författaren skriver om mot slutet av kapitlet. Han nämner just de strikta utförandet av teceremonierna. Han reflekterar sig fram till att japanerna nog i större utsträckning ser riten eller ceremonin än kineserna som främst ser ”bladet”/teet men att båda dessa huvudfokus leder till samma mål. Slutligen kommer något jag fastnade för, nämligen ett stycke om hur det ofta hävdas att det enbart är japanerna som har ett andligt och ceremoniellt förhållande till te. Detta avfärdar han skarpt:

”Authors often incorrectly suggest that Japan was the only culture to develop a spiritual approach to tea. Actually, China and Korea also have strong traditions of using tea as a part of the focus of a spiritual life. In China, as we discussed earlier, tea begun thousands of years ago as a meditation and medicine, first by shamans and then later by Taoist and Buddhist monks. What was unique in Japan was the method, not the idea or practice. The results of these different paths are the same, like two mountain trails leading to the same temple.”

I kapitel nio under rubriken ”Ceremony” ställer författaren sig frågan:

”Why use the word ‘ceremony,’ then? Are we following some kind of formal rights and rituals established by some ancient authority on tea? Actually, nothing could be further from the truth. Tea is a ‘ceremony’ in the sense that it is a sacrament, a celebration of life as it is lived in the ordinary moment”

Sedan fortsätter han att beskriva hur teceremoni har varierande former som beror på den enskilda stunden och dess förutsättningar och omständigheter. Det är inte formalisering eller ”do’s and dont’s” som är centrala här utan teceremonin är fri från riktlinjer, kommer inifrån, följer intuition och den rådande stundens ”spirit”. Intentionen är central och genom att med så många omständigheter som möjligt berika teceremonin/tedrickandet och att vara medvetet närvarande spelar det ingen roll hur formen ser ut. Avslutningsvis avrundas kapitlet med detta stycke:

”We find in tea an ability to connect to the world and others. Tea changes our perception, simplifying and sanctifying moments we might have otherwise ignored. For that reason, it may be called a ‘ceremony.'”

Om vi lämnar ”The way of tea” och läser vidare i Warren Peltiers ”The ancient way of tea” finner vi i förstahand gamla texter om hantverket och konten att brygga te. Det rör sig både om praktiska råd och andlig/filosofisk vägledning. Redan i kapitel ett (The art of tea) beskriver författaren hur Lu Yu är den förste att skriva om te och avnjutandet av te som en konstform, detta redan under Tangdynastin. Sedan under Songdynastin blir te dock mer och mer sammanfogat med konst och detta förhållningssätt till te har i vår tid fått namnet Cha Yi (tekonst), med inspiration av dessa gamla tepersoner och deras texter om te. Han beskriver vidare hur te i Kina sedan långt tillbaka haft samhällsfunktioner som att ge människor möjlighet att mötas, koppla av tillsammans, avnjuta smaker, lugna och rena sinnet. Det sista stycket i kapitlet lyder som följer:

”Ability to conjure shapes on the tea’s surface with a tea whisk was concidered not only great skill, but also fine art. At the same time tea masters practiced artistry in brewing and whisking a bowl of tea, they composed tea poems to commemorate such events. So tea drinking in ancient times was a very artistic experience. Today’s Cha Yi or Tea Art is a continuation of that sentimental feeling of the tea aesthetic.”

I kapitel fem (tea etiquette) beskrivs hur viktigt det sedan länge varit för ”kineserna” med etikett, gott uppförande och hövlighet. Detta appliceras därför självklart även på tebryggande och servering av te till andra:

”When making tea, your multiple actions – preparing, steeping, pouring, serving – all posses the indelible mark of your character, personality, moral discipline, and most importantly, your skill in brewing tea. Be self-aware of behavior and execution, both intentional and inadvertent in tea preparation.”

Det sista ur denna bok jag vill nämna kommer från det sjätte och sista kapitlet (Refinement in tea) som tar upp miljöer för tekonst. T.ex. trädgårdar, tehus och terum och hur dessa har varierat och vad som löper som en röd tråd genom tankarna kring dessa miljöer. Här beskrivs hur det på Taiwan år 1977 utvecklades något vid namn Cha Yi eller tekonst och hur detta sedan spred sig via Hong-Kong till resten av den kinesisktalande världen. Detta är alltså något nyligen utvecklat som kan ses som en förnyelse av tekulturen genom bearbetning av gamla traditioner. Författaren hävdar att det du troligen får se i ett kinesiskt tehus idag är just denna typ av tekonst, vilket är bryggning av te på ett stiliserat och konstnärligt vis.

Kommer jag sluta använda ordet teceremoni? Har mitt förhållningssätt till teceremonier, tekonst eller tekultur förändrats? Svaret på de båda frågorna blir efter min lilla utredning och redogörelse ovan ett starkt nej. För mig är te både andligt, konstnärligt, smaker/dofter/färger/värme och ett hantverk. Te har uppenbarligen betytt det samma, eller i vart fall något liknande, för olika individer i olika kontexter i tusentals år tillbaka i tiden. Sedan har det självklart hänt något de senaste decennierna men denna utveckling är något jag är oerhört tacksam för och jag ser den främst som berikande och jag ser fram emot fortsatt fördjupning i tekonst och de teceremonier jag genomför och deltar i, både i min ensamhet och med andra!

Mer matcha!

Jag bloggade tidigare om mitt senaste matchaköp och min både lyckade och misslyckade beredning av detta. Nu har jag modifierat en parameter och fått ett helt nytt och väldigt lyckat resultat!

Jag har först och främst blivit av med den nästäppa som rådde vid det tidigare försöket. Något som troligen hade större effekt än jag anade. Sedan lät jag både temperaturen på vattnet (80 C) och mängden vatten (2 dl) vara och tillsatte mer matchapulver denna gång. Även denna gång gick det bra med vispandet. Jag kände att jag fick till det ganska bra med handledsrörelsen!

Jag gillar detta te ännu mer nu! Det har verkligen en härlig djup smak, toner av grönska och inte någon beska alls. Jag tror att det är det som gör det söta i det här teet. Det är inte ”sött”-sött men det är mjukt och det faktum att det inte finns någon som helst eftersmak av beska (som jag upplever kan finnas i bakgrunden hos vissa matcha) ger mycket. Till och med den sista munfullen som vanligtvis brukar vara för koncentrerad för min smak var ren tenjutning.

Och för att inte glömma bort mitt tidigare matcha som min japanska vän importerat åt mig använde jag det igår till en god smoothie! Matcha, sojamjölk, is och banan i en mixer, mums! Inspiration hämtad även denna gång från Sing tehus i København.

Återkoppling: Keemun Mao Feng från Pekoe

För snart två månader sedan skrev jag såhär om Keemun Mao Feng från tebutiken Pekoe. Då tyckte jag uppenbarligen inte att det var särskilt komplext. Nu, efter att teet – vanvördigt nog! – har legat bristfälligt förpackat i enbart en öppnad papperspåse i två månader, har jag bryggt det igen. Döm om min förvåning när jag, trots tiden som gått och den dåliga förvaringen, möts av ett mjukt och – javisst – komplext te. Ska nog faktiskt ta och dricka en kopp nu på direkten!