Dong Ding Ming Xiang

Oj, oj, oj… Nu var det så där fasligt länge sedan jag skrev något här på bloggen. Men jag har redan sedan starten varit väldigt medveten om att jag inte är någon bloggare. Så det är ju bra att min medbloggare är flitigare! Sedan har jag också märkt att även om mitt intresse för te och tekultur är konstant så är mitt sug efter tedrickande oerhört mycket ”periodare”. Men nu ska jag inom kort dela med mig av lite tekultur i en förening där jag är aktiv. I och med detta beställde jag två nya oolonger från Taiwan och här kommer en kort recension av det ena. Tyvärr har jag inte haft möjlighet att fota något men tänker inte låta det komma i vägen för detta inlägg!

 

Namn: Dong Ding Ming Xiang (oolong)

Ursprung: Taiwan, Nan-tou

Skördat: Vinter 2012

Köpt: Tea from Taiwan, ~160 kr för 75 gr

 

Jag bryggde teet gongfu i en medelstor gaiwan. Jag använde däremot inte jättemycket blad. Gradantalet jag valde blev 85 grader.

De torra bladen var rullade till mörkgröna pärlor och doftade främst av rostningen. Efter att ha hamnat i den varma gaiwanen framträdde även en lätt ton av grönska.

Den första bryggningen blev ganska intetsägande. Det var tunt men med svaga toner av rostat och grönska. Teet hade en lätt gul färg. Jag brukar oftast dricka den första bryggningen för att jag upplever att det då och då dyker upp smaktoner som sedan inte finns kvar. Men det här teet bekräftar verkligen normen om att den andra bryggningen oftast är den ”bästa”. I bryggning nummer två framträder en helt annan smakrikedom med grönska och mineraltoner i harmoni med den lätta rostningen. Här får färgen en mycket djupare färg som påminner om guld eller bärnsten. Både den här färgen och smaktonerna finns på det stora hela kvar även i bryggning tre. I båda dessa bryggningar finns antydning till sötma men inte mer än så. Något jag verkligen gillar med det här teet är den påtagliga smaken som det lämnar i halsen och munnen. Den fjärde bryggningen blir den sista då smakerna klingat av och syrlighet och beska smyger sig på. De blöta bladen är främst mörkt gröna men kanterna och vissa partier är brunare.

Jag gillade teet och tyckte att det var intressant att smaka ett mörkare Dong Ding än dem jag testat tidigare. Jag är för övrigt väldigt nöjd med leveransen, både bra förpackat och den kom fram på två veckor.

Annonser

Balyocha

Precis som min käre medbloggare skrev igår har jag precis haft min premiär vad gäller koreanskt te. And it’s a hit!

In the Mood for Tea’s Baloycha går under rubriken hwang-cha (gult te) vilket är ett delvis oxiderat te. Det skulle alltså kunna liknas vid ett oolong (för vidare beskrivning av teets framställning och ”sort”, www.inthemoodfortea.se).

De torra tebladen doftar ljuvligt av kakao och teet får en färg som påminner om ljus bärnsten. Även smaken påminner mycket om kakao och det finns drag av mörk choklad. Precis som hos mörk choklad finns det kakaosmak och subtila toner av sötma och en lätt syrlighet. Det jag gillar bäst med teet är dess djupa smaker och dess ”värme”. Det lämnar även en behaglig och långvarig smak i mun och hals som jag alltid uppskattat hos ett te.

Jag är helt klart glad över att nu ha Korea med på min personliga tekarta och ser fram emot att få testa koreanskt grönt i framtiden!

Te och meditation

Jag tror inte att det har undgått den som läst mina tidigare inlägg att jag personligen helst förenar meditationen med tekulturen. En av de tebloggare jag följer flitigt (Tea Master) har nyligen skrivit ett inlägg i ämnet och det framgår både i inlägget och i kommentarerna att jag inte är ensam om detta förhållningssätt. Därför tänkte jag dela med mig av mitt lilla fynd: http://teamasters.blogspot.com/2011/09/meditation-and-tea.html.

Trevlig helg!

BiLuoChun

Det tredje teet jag beställde från TeaMaster (se tidigare inlägg) var ett grönt te, även detta från Taiwan. Jag tror att jag nämnt tidigare att jag föredrar ångade gröna teer. Det resulterar dock i att det mesta ”kinesiska” gröna faller bort. Men detta te ger mersmak och öppnar nya dörrar.

Detta BiLuoChun är en taiwanesisk vårskörd från i år och de torra bladen är djupt gröna och fina med en rik och fräsch doft. Jag brygger med 80-gradigt vatten i ett porslinskärl. Jag valde att använda ganska lite blad och lite längre bryggningar.

Den första bryggningen har en väldigt rik rostad smak men med toner av sötma och en lätt nötig/fröig bismak som inte lämnar munnen i första taget. Denna bismak i kombination med den söta tonen är det jag fastnar för i detta te. I den andra bryggningen avtar sötman en del för att ge mer plats för bismaken jag nämnde. Smaken stannar behagligt kvar både i munnen och ner i halsen. I den tredje bryggningen har teet verkligen tappat stinget och blivit mest blaskigt. Jag kan dock tänka mig att mängden blad kunnat råda bot på de få bryggningarna, även om det ju är ett grönt te.

Efter den sista bryggningen och den sista klunken sitter jag en stund och tittar i bryggkärlet och njuter av den fina färgen hos tebladen mot det vita porslinet. Jag är mycket nöjd med det här teet och en nu lite bredare smak för gröna teer!

GaoShan JinXuan oolong (Alishan)

Fortfarande lördag, fortfarande inte i rätt sinnesstämning för att fotografera det jag bloggar om. Men jag har tagit mig tid att brygga och smaka yttreliggare ett te från min (eg. vår eftersom min medbloggare fanns med på ett hörn) beställning.

Det här teet doftar precis vad jag förväntar mig hos ett JinXuan: lätt, mjölkigt och en aning sötma. Även detta blad är rullade till små (men aningen större än LuanZe:t) gröna pärlor. Jag brygger i princip som i mitt senaste inlägg men med lite mindre blad och lite längre bryggtider. Första bryggningen är full av mjölkiga toner även om detta är ett väldigt ljust och lätt oolong. Mjölkigheten är inte alls sådan att det lutar åt tillsatser utan mer en bakgrundssmak som genomsyrar teet. Mot slutet av tredje bryggningen har mjölkigheten mer och mer dragit sig tillbaka och lämnar plats åt en behaglig och lätt grönska. Jag upplever att teet nu gjort sitt då detta lätta oolong nu blivit för lätt. Något som troligen kan rådas bot på med en större mängd blad i framtiden. Något jag verkligen gillar med det här teet är dess värme som fyller hela kroppen och dröjer kvar ett bra tag efter sista koppen. En egenskap hos vissa oolonger jag personligen gillar skarpt! Även detta te har stora fina blad som visar på kvalitet och ger mer till min teupplevelse.

Det tredje teet jag beställde, utöver de teprover Teamaster skickat med, är ett taiwanesiskt grönt (BiLuoChun). Men det ska jag avvakta ett tag till innan jag öppnar!

GaoShan LuanZe oolong (Alishan)

Igår kom min (efterlängtade) beställning från Teamasters (teamasters.blogspot.com). Jag beställde lite porslin, några teer och en större kanna med alkoholbrännare för att koka upp och hålla vattnet varmt.

Då det är lördag idag har jag ”ledig dag” och har inte orken att fotografera allt som kom med i packetet. Men det kommer såsmåningom!

Jag har i vart fall smakat ett av de taiwanesiska oolonger jag beställde och är lite osäker på vad jag tycker. Det är ett höghöjdste skördat i april i Alishantrakten. Det går under namnet/kategorin LuanZe, något jag inte kan minnas att jag prövat tidigare.

De torra bladen är väldigt fint rullade till små gröna pärlor men doftar inte särskilt gott. Det är en grönskakig/jordig doft med en lätt sötma. Jag bryggde teet i en mindre kanna och på 90 gradigt vatten. Jag använde riktigt med blad och aningen kortare bryggningstider. Första bryggningen smakar i stort sätt som det doftade, bara mildare. I följande två bryggningar avtar den smaken mer och mer för att lämna plats åt lite blommiga toner. Men den där smaken finns med där och jag vet inte alls vad jag tycker om den. Antingen är det något nytt, som inte motsvarade mina förväntningar, och som jag kan vänja mig vid. Eller så har jag hittat en tesort som jag troligen inte kommer köpa igen. Vi får helt enkelt avvakta, prova igen och se vad som händer! Jag kan däremot ge teet beröm för sin rika färg (både blad och vätska) samt de stora, hela, fina bladen som vittnar om hög kvalitet och handplockning.

Eventuellt kommer min medbloggare falla för detta te?

Teceremoni?

Till följd av en kommentarstråd här på bloggen (https://texteromte.wordpress.com/2011/07/18/temperaturer/) ganska nyligen har jag funderat en hel del på begreppet ”teceremoni”. Jag har särskilt funderat på vad för begrepp jag skulle ersätta det med. Och för att överhuvudtaget besluta mig för att sluta använda termen ”teceremoni” måste jag ju omvärdera mitt eget förhållningssätt, både till te och till min upplevelse av teceremonier i olika former. Jag har därför klurat, läst och talat med andra om dessa tankar och beslutat att författa ett inlägg där jag önskar klargöra min syn på det vi kan kalla teceremoni, Cha Dao (teets väg), tekonst eller Chanoyu. Jag vill dock betona att detta inlägg inte är menat som en tillrättavisning eller ett försök att hävda att jag vet bäst i frågan som tidigare diskuterats. För mig är detta inlägg inspirerat av den diskussionen och jag är tacksam över att ha fått rota runt i mina egna tankar kring detta!

Till min hjälp har jag använt bl.a. de kunskaper om japansk tekultur jag fått genom en kort högskolekurs i ämnet. Jag har även använt mig av de två böcker jag bloggade om för inte allt för länge sedan (https://texteromte.wordpress.com/2011/07/16/te-m-m-fran-sydligare-breddgrader/). ”The way of tea” skriven av Aaron Fisher och ”The ancient way of tea” skriven av Warren Peltier. Aaron Fisher är sedan ett bra tag bosatt på Taiwan och studerar bl.a. te under olika ”mästare” där. Han skriver väldigt reflekterande och med mycket influens av sin egen taoistiska livsåskådning men även sina antropologiska och filosofiska studier. Han är även chefsredaktör för nätmagasinet ”The leaf” och engagerad i redaktionen för ”The art of tea magazine”. Warren Peltier är bosatt i fastlands Kina och har studerat te på ett personligt plan länge. Han studerar även te på akademisk nivå i egenskap av ordförande för ”Chuan Ming Chadao Teaculture Research Center”. Han specialiserar sig på kinesisk tekultur och översättning av teklassiker från kinesiska till engelska.

För att börja med Aaron Fisher heter det tredje kapitlet ”Chanoyu”, vilket betyder ”vatten för te” men som ofta översätts till just teceremoni. Här inleder författaren med den japanska frasen ”smaken av te och smaken av Zen är en och densamma”. Han beskriver att detta till stor del är korrekt men att te i Japan självfallet berör och har påverkat annat i japansk kultur, såsom konst, estetik, poesi et.c. Han fortsätter med att beskriva att det var i kinesisk klostermiljö som både den kinesiska ”allmänheten” och japanerna kom i kontakt med och studerade te från första början. Te beskrivs som ett, bland en mängd andra, sätt att förmedla det ordlösa i både buddhistisk och taoistisk tradition. De japaner som kom till Kina och möte de lokala munkarnas tekultur/-er märkte att te hade en stor plats i det andliga och vardagliga livet. Och det var även i templen och deras trädgårdar som japanskt te odlades och avnjöts från början. Han beskriver även hur det med tiden utvecklades andra tesamlingar i de båda länderna, t.ex. tetävlingar och tefester. Sedan följer kapitlet de japanska temästarnas och tetänkarnas gradvisa utveckling av en egen tekultur och tekonst. Det rör sig mer och mer om en formalisering av trädgårdar, tehus, tegods och konstformer som dekorerar terummet. Men särskilt verkar det röra sig av formalisering av hur man brygger och hur man serverar te (till stor del en egen reflektion). Denna reflektion får dock stöd i det som författaren skriver om mot slutet av kapitlet. Han nämner just de strikta utförandet av teceremonierna. Han reflekterar sig fram till att japanerna nog i större utsträckning ser riten eller ceremonin än kineserna som främst ser ”bladet”/teet men att båda dessa huvudfokus leder till samma mål. Slutligen kommer något jag fastnade för, nämligen ett stycke om hur det ofta hävdas att det enbart är japanerna som har ett andligt och ceremoniellt förhållande till te. Detta avfärdar han skarpt:

”Authors often incorrectly suggest that Japan was the only culture to develop a spiritual approach to tea. Actually, China and Korea also have strong traditions of using tea as a part of the focus of a spiritual life. In China, as we discussed earlier, tea begun thousands of years ago as a meditation and medicine, first by shamans and then later by Taoist and Buddhist monks. What was unique in Japan was the method, not the idea or practice. The results of these different paths are the same, like two mountain trails leading to the same temple.”

I kapitel nio under rubriken ”Ceremony” ställer författaren sig frågan:

”Why use the word ‘ceremony,’ then? Are we following some kind of formal rights and rituals established by some ancient authority on tea? Actually, nothing could be further from the truth. Tea is a ‘ceremony’ in the sense that it is a sacrament, a celebration of life as it is lived in the ordinary moment”

Sedan fortsätter han att beskriva hur teceremoni har varierande former som beror på den enskilda stunden och dess förutsättningar och omständigheter. Det är inte formalisering eller ”do’s and dont’s” som är centrala här utan teceremonin är fri från riktlinjer, kommer inifrån, följer intuition och den rådande stundens ”spirit”. Intentionen är central och genom att med så många omständigheter som möjligt berika teceremonin/tedrickandet och att vara medvetet närvarande spelar det ingen roll hur formen ser ut. Avslutningsvis avrundas kapitlet med detta stycke:

”We find in tea an ability to connect to the world and others. Tea changes our perception, simplifying and sanctifying moments we might have otherwise ignored. For that reason, it may be called a ‘ceremony.'”

Om vi lämnar ”The way of tea” och läser vidare i Warren Peltiers ”The ancient way of tea” finner vi i förstahand gamla texter om hantverket och konten att brygga te. Det rör sig både om praktiska råd och andlig/filosofisk vägledning. Redan i kapitel ett (The art of tea) beskriver författaren hur Lu Yu är den förste att skriva om te och avnjutandet av te som en konstform, detta redan under Tangdynastin. Sedan under Songdynastin blir te dock mer och mer sammanfogat med konst och detta förhållningssätt till te har i vår tid fått namnet Cha Yi (tekonst), med inspiration av dessa gamla tepersoner och deras texter om te. Han beskriver vidare hur te i Kina sedan långt tillbaka haft samhällsfunktioner som att ge människor möjlighet att mötas, koppla av tillsammans, avnjuta smaker, lugna och rena sinnet. Det sista stycket i kapitlet lyder som följer:

”Ability to conjure shapes on the tea’s surface with a tea whisk was concidered not only great skill, but also fine art. At the same time tea masters practiced artistry in brewing and whisking a bowl of tea, they composed tea poems to commemorate such events. So tea drinking in ancient times was a very artistic experience. Today’s Cha Yi or Tea Art is a continuation of that sentimental feeling of the tea aesthetic.”

I kapitel fem (tea etiquette) beskrivs hur viktigt det sedan länge varit för ”kineserna” med etikett, gott uppförande och hövlighet. Detta appliceras därför självklart även på tebryggande och servering av te till andra:

”When making tea, your multiple actions – preparing, steeping, pouring, serving – all posses the indelible mark of your character, personality, moral discipline, and most importantly, your skill in brewing tea. Be self-aware of behavior and execution, both intentional and inadvertent in tea preparation.”

Det sista ur denna bok jag vill nämna kommer från det sjätte och sista kapitlet (Refinement in tea) som tar upp miljöer för tekonst. T.ex. trädgårdar, tehus och terum och hur dessa har varierat och vad som löper som en röd tråd genom tankarna kring dessa miljöer. Här beskrivs hur det på Taiwan år 1977 utvecklades något vid namn Cha Yi eller tekonst och hur detta sedan spred sig via Hong-Kong till resten av den kinesisktalande världen. Detta är alltså något nyligen utvecklat som kan ses som en förnyelse av tekulturen genom bearbetning av gamla traditioner. Författaren hävdar att det du troligen får se i ett kinesiskt tehus idag är just denna typ av tekonst, vilket är bryggning av te på ett stiliserat och konstnärligt vis.

Kommer jag sluta använda ordet teceremoni? Har mitt förhållningssätt till teceremonier, tekonst eller tekultur förändrats? Svaret på de båda frågorna blir efter min lilla utredning och redogörelse ovan ett starkt nej. För mig är te både andligt, konstnärligt, smaker/dofter/färger/värme och ett hantverk. Te har uppenbarligen betytt det samma, eller i vart fall något liknande, för olika individer i olika kontexter i tusentals år tillbaka i tiden. Sedan har det självklart hänt något de senaste decennierna men denna utveckling är något jag är oerhört tacksam för och jag ser den främst som berikande och jag ser fram emot fortsatt fördjupning i tekonst och de teceremonier jag genomför och deltar i, både i min ensamhet och med andra!