Teceremoni?

Till följd av en kommentarstråd här på bloggen (https://texteromte.wordpress.com/2011/07/18/temperaturer/) ganska nyligen har jag funderat en hel del på begreppet ”teceremoni”. Jag har särskilt funderat på vad för begrepp jag skulle ersätta det med. Och för att överhuvudtaget besluta mig för att sluta använda termen ”teceremoni” måste jag ju omvärdera mitt eget förhållningssätt, både till te och till min upplevelse av teceremonier i olika former. Jag har därför klurat, läst och talat med andra om dessa tankar och beslutat att författa ett inlägg där jag önskar klargöra min syn på det vi kan kalla teceremoni, Cha Dao (teets väg), tekonst eller Chanoyu. Jag vill dock betona att detta inlägg inte är menat som en tillrättavisning eller ett försök att hävda att jag vet bäst i frågan som tidigare diskuterats. För mig är detta inlägg inspirerat av den diskussionen och jag är tacksam över att ha fått rota runt i mina egna tankar kring detta!

Till min hjälp har jag använt bl.a. de kunskaper om japansk tekultur jag fått genom en kort högskolekurs i ämnet. Jag har även använt mig av de två böcker jag bloggade om för inte allt för länge sedan (https://texteromte.wordpress.com/2011/07/16/te-m-m-fran-sydligare-breddgrader/). ”The way of tea” skriven av Aaron Fisher och ”The ancient way of tea” skriven av Warren Peltier. Aaron Fisher är sedan ett bra tag bosatt på Taiwan och studerar bl.a. te under olika ”mästare” där. Han skriver väldigt reflekterande och med mycket influens av sin egen taoistiska livsåskådning men även sina antropologiska och filosofiska studier. Han är även chefsredaktör för nätmagasinet ”The leaf” och engagerad i redaktionen för ”The art of tea magazine”. Warren Peltier är bosatt i fastlands Kina och har studerat te på ett personligt plan länge. Han studerar även te på akademisk nivå i egenskap av ordförande för ”Chuan Ming Chadao Teaculture Research Center”. Han specialiserar sig på kinesisk tekultur och översättning av teklassiker från kinesiska till engelska.

För att börja med Aaron Fisher heter det tredje kapitlet ”Chanoyu”, vilket betyder ”vatten för te” men som ofta översätts till just teceremoni. Här inleder författaren med den japanska frasen ”smaken av te och smaken av Zen är en och densamma”. Han beskriver att detta till stor del är korrekt men att te i Japan självfallet berör och har påverkat annat i japansk kultur, såsom konst, estetik, poesi et.c. Han fortsätter med att beskriva att det var i kinesisk klostermiljö som både den kinesiska ”allmänheten” och japanerna kom i kontakt med och studerade te från första början. Te beskrivs som ett, bland en mängd andra, sätt att förmedla det ordlösa i både buddhistisk och taoistisk tradition. De japaner som kom till Kina och möte de lokala munkarnas tekultur/-er märkte att te hade en stor plats i det andliga och vardagliga livet. Och det var även i templen och deras trädgårdar som japanskt te odlades och avnjöts från början. Han beskriver även hur det med tiden utvecklades andra tesamlingar i de båda länderna, t.ex. tetävlingar och tefester. Sedan följer kapitlet de japanska temästarnas och tetänkarnas gradvisa utveckling av en egen tekultur och tekonst. Det rör sig mer och mer om en formalisering av trädgårdar, tehus, tegods och konstformer som dekorerar terummet. Men särskilt verkar det röra sig av formalisering av hur man brygger och hur man serverar te (till stor del en egen reflektion). Denna reflektion får dock stöd i det som författaren skriver om mot slutet av kapitlet. Han nämner just de strikta utförandet av teceremonierna. Han reflekterar sig fram till att japanerna nog i större utsträckning ser riten eller ceremonin än kineserna som främst ser ”bladet”/teet men att båda dessa huvudfokus leder till samma mål. Slutligen kommer något jag fastnade för, nämligen ett stycke om hur det ofta hävdas att det enbart är japanerna som har ett andligt och ceremoniellt förhållande till te. Detta avfärdar han skarpt:

”Authors often incorrectly suggest that Japan was the only culture to develop a spiritual approach to tea. Actually, China and Korea also have strong traditions of using tea as a part of the focus of a spiritual life. In China, as we discussed earlier, tea begun thousands of years ago as a meditation and medicine, first by shamans and then later by Taoist and Buddhist monks. What was unique in Japan was the method, not the idea or practice. The results of these different paths are the same, like two mountain trails leading to the same temple.”

I kapitel nio under rubriken ”Ceremony” ställer författaren sig frågan:

”Why use the word ‘ceremony,’ then? Are we following some kind of formal rights and rituals established by some ancient authority on tea? Actually, nothing could be further from the truth. Tea is a ‘ceremony’ in the sense that it is a sacrament, a celebration of life as it is lived in the ordinary moment”

Sedan fortsätter han att beskriva hur teceremoni har varierande former som beror på den enskilda stunden och dess förutsättningar och omständigheter. Det är inte formalisering eller ”do’s and dont’s” som är centrala här utan teceremonin är fri från riktlinjer, kommer inifrån, följer intuition och den rådande stundens ”spirit”. Intentionen är central och genom att med så många omständigheter som möjligt berika teceremonin/tedrickandet och att vara medvetet närvarande spelar det ingen roll hur formen ser ut. Avslutningsvis avrundas kapitlet med detta stycke:

”We find in tea an ability to connect to the world and others. Tea changes our perception, simplifying and sanctifying moments we might have otherwise ignored. For that reason, it may be called a ‘ceremony.'”

Om vi lämnar ”The way of tea” och läser vidare i Warren Peltiers ”The ancient way of tea” finner vi i förstahand gamla texter om hantverket och konten att brygga te. Det rör sig både om praktiska råd och andlig/filosofisk vägledning. Redan i kapitel ett (The art of tea) beskriver författaren hur Lu Yu är den förste att skriva om te och avnjutandet av te som en konstform, detta redan under Tangdynastin. Sedan under Songdynastin blir te dock mer och mer sammanfogat med konst och detta förhållningssätt till te har i vår tid fått namnet Cha Yi (tekonst), med inspiration av dessa gamla tepersoner och deras texter om te. Han beskriver vidare hur te i Kina sedan långt tillbaka haft samhällsfunktioner som att ge människor möjlighet att mötas, koppla av tillsammans, avnjuta smaker, lugna och rena sinnet. Det sista stycket i kapitlet lyder som följer:

”Ability to conjure shapes on the tea’s surface with a tea whisk was concidered not only great skill, but also fine art. At the same time tea masters practiced artistry in brewing and whisking a bowl of tea, they composed tea poems to commemorate such events. So tea drinking in ancient times was a very artistic experience. Today’s Cha Yi or Tea Art is a continuation of that sentimental feeling of the tea aesthetic.”

I kapitel fem (tea etiquette) beskrivs hur viktigt det sedan länge varit för ”kineserna” med etikett, gott uppförande och hövlighet. Detta appliceras därför självklart även på tebryggande och servering av te till andra:

”When making tea, your multiple actions – preparing, steeping, pouring, serving – all posses the indelible mark of your character, personality, moral discipline, and most importantly, your skill in brewing tea. Be self-aware of behavior and execution, both intentional and inadvertent in tea preparation.”

Det sista ur denna bok jag vill nämna kommer från det sjätte och sista kapitlet (Refinement in tea) som tar upp miljöer för tekonst. T.ex. trädgårdar, tehus och terum och hur dessa har varierat och vad som löper som en röd tråd genom tankarna kring dessa miljöer. Här beskrivs hur det på Taiwan år 1977 utvecklades något vid namn Cha Yi eller tekonst och hur detta sedan spred sig via Hong-Kong till resten av den kinesisktalande världen. Detta är alltså något nyligen utvecklat som kan ses som en förnyelse av tekulturen genom bearbetning av gamla traditioner. Författaren hävdar att det du troligen får se i ett kinesiskt tehus idag är just denna typ av tekonst, vilket är bryggning av te på ett stiliserat och konstnärligt vis.

Kommer jag sluta använda ordet teceremoni? Har mitt förhållningssätt till teceremonier, tekonst eller tekultur förändrats? Svaret på de båda frågorna blir efter min lilla utredning och redogörelse ovan ett starkt nej. För mig är te både andligt, konstnärligt, smaker/dofter/färger/värme och ett hantverk. Te har uppenbarligen betytt det samma, eller i vart fall något liknande, för olika individer i olika kontexter i tusentals år tillbaka i tiden. Sedan har det självklart hänt något de senaste decennierna men denna utveckling är något jag är oerhört tacksam för och jag ser den främst som berikande och jag ser fram emot fortsatt fördjupning i tekonst och de teceremonier jag genomför och deltar i, både i min ensamhet och med andra!

Annonser

Teträff hos mig

Bilden ovan visar resultatet av gårdagens teträff som ägde rum hemma i mitt kök. ”Xenonin” och ”Senchaholic” var på besök och tanken var att även min medbloggare skulle närvara men han var tyvärr tvungen att avstå denna gång.

Vi träffades vid 18.30 och kom snabbt igång med samtal om te och en hel del andra ämnen. Självklart drack vi även en hel del te och plötsligt var klockan 22.30! Vi hade oerhört trevligt och jag ser verkligen fram emot fler träffar.

Under kvällens gång drack vi två japanska gröna, varav ett lagrat kabusecha och ett sencha (Senchaholic-fyll gärna på med info om dina teer!), om jag minns rätt. Sedan drack vi det matcha jag tidigare skrivit om (från Sing tehus, København) för att sedan avsluta med väldigt många bryggningar av ett vitt te (visst var det ”Bai Hao Yin Zhen”/”Silver needles” Xenonin?). Jag vill hävda att samtliga teer var väldigt goda och att vi verkligen fick dela med oss av våra teer och dela trevligt sällskap!

Det ända jag saknade var något oolong. Men det ska jag balansera upp för min egen del genom att i kväll dricka en ny favorit: Feng Huang Dan Cong; Song Zhong (från Itmft).

Assam (SF) Hajua TGFOP

Det här Assam-teet kommer från Tecentralen där det kostar 69 kronor per hekto. Det är alltså ett förhållandevis dyrt Assam. Bladen är ganska fina – kanske lite väl små och lite väl lite gyllene toppar. När jag brygger (95 grader, 1-2 min, 2½ dl kanna) blir smaken tyvärr ganska besk. Inget ovanligt hos Assam, men jag föredrar de Assam där beskan på ett mera balanserat sätt vägs upp av sötma och mjukhet. Det här är alltså inget av mina favorit-Assam, men det går bra till frukosten.

Huoshan Huangya från In the Mood for Tea

Huoshan Huangya är ett gult te, ett grönt te som fått oxidera en aning innan den slutliga upphettningen. Jag har tidigare druckit 4 gula teer och av dem var två stycken ganska smakstarka, medan två var väldigt subtila. Huoshan Huangya hör till den senare skaran gula teer. Det är fylligt, mjukt och mäktigt, men jag har väldigt svårt att dra några paralleller eller komma på några smakassociationer. Mest påminner det om Mo Gan Huang Ya från Grace Tea House. Huoshan Huangya är dock från In the Mood for Tea. Jag har bryggt i gaiwan (1 dl) med 80-gradigt vatten och 70 sekunder långa bryggningar.

Brist på sågningar?

Det känns som ganska länge sedan jag postade en ordentlig sågning här. Att skriva en sådan vore inte svårt, det finns så mycket dåligt te därute. Men jag skulle hellre ogilla ett te jag faktiskt har förväntningar på. Problemet är bara att jag har druckit så bra te på sistone. I-landsproblem? Jovisst. Samtidigt vill jag inte verka som att jag bara hyllar allt. Så ni får tro mig på mitt ord: att jag har tur med te nu.

Wen Shan Bao Zhong från ItMfT

Jag tycker om Bao Zhong/Pao Chung och jag har druckit ett antal versioner. När jag skulle börja brygga detta Bao Zhong från In the Mood for Tea försökte jag först min sedvanliga inställning till grönt oolong (90 grader, 20-40 s, gaiwan 1 dl) men resultatet blev blekt. Så kom jag på att jag brukar köra en helt annan bryggstil till mina Bao Zhong och när jag använde den (90 grader, 1-4 min, gaiwan 1 dl) blir resultatet det jag vill ha: smakstyrka, fruktighet, djup, mättnad, alkoholtoner. Helt klart ett Bao Zhong som väl tål att tävla med de jag druckit tidigare!

Silvertip Green från ItMfT

Silvertip Green är ett billigare kinesiskt grönt från In the Mood for Tea. Det har en alldeles underbar, grönsaksmättad arom som fick mig att slå till direkt. Bladen är vackra och efter en bryggning i 75-gradigt vatten i en minut får jag ett mycket gott grönt te som påminner om Sencha eller Gyokuro. Rekommenderas!