Ännu en kanna

Jag har blivit ombedd att lägga upp bilder på mitt tegods, så varsågoda. Här är en vietnamesisk kyusu som tyvärr har ganska grova håll och behöver en sil som komplement när teerna är mera finbladiga. Det blåa kaklet är sprucket på ett sätt jag älskar!

Annonser

Nya koppar!

Hittade dessa två av märket Rice på en bosättningsaffär. De kostade 59 kronor styck och fanns även gula och gröna. Jag älskar deras japanska framtoning och kommer att använda dem till Sencha, som här på bilden. Detta Sencha var dock Shincha från förra året och inte alls särskilt smakrikt. Nu har jag väl nästan missat årets skördar, men än är det inte för sent!


Plötsligt ser jag…

Att det finns en hel ny tebloggarvärld som skriver entusiastiskt och bra. Det är då jag stannar upp, minns insomnade bloggar med andakt och ber om styrka att fortsätta skriva Texter om te utan att bli oengagerad eller trött i fingrarna. Just nu är läget inte det bästa, ärligt talat bryr jag mig mycket lite om te så Yellow Label duger gott. Men så fort jag bor hemma igen och inte är alltför deprimerad. Då ni!

Blogga på tills dess och drick goda teer. Peace. Tekoppen

Rosor och te

Rosor och te – är det en ekvation som fungerar? Ja, om du frågar mig. Jag gillar torkade rosenknoppar men även färska rosenblad som örtte. Jag gillar Rose Congou från Stockholm Tea Centre och China Rose Petal från The Willow Tea Room – båda är svarta teer smaksatta med rosenblad. Därför ville jag prova Black Rose från Lipton. Tyvärr visade det sig att teet innehöll mer kanel (7 %) än rosenknoppar (ca 3 %). Också förstås 2 % ”naturliga smakämnen”. Resultatet? Bläsch.

Ett annat te från Lipton kallas White Tea, är smaksatt med rosenblad och faktiskt riktigt gott. Dock har jag alltid tyckt att bladen ser ut mer som något gunpowder-aktigt grönt te. Och mycket riktigt, plötsligt står det en ingrediensförteckning där mer än åttio procent är grönt te. Riktigt, riktigt oproffsigt.