Dregel!

Oolong te – Aged Rou Gui 10 år gammal från House of Tea.

Teet skördades våren år 2000. Detta Wu Yi te är en högkvalitativ Rou Gui odlad på hög höjd. Teet är traditionellt rostat. Teet har lagrats i 10 års tid. Det går att lagra teet i upp till tre år till.

249 kronor för 50 gram.

Det här vill jag smaka en vacker dag. Oj så teaptiten väcks…

Läget på tefronten

Jag blir mer och mer förtjust i mitt låggradiga Long Jing från Jing Tea. Sådan god grönska. Kanske inte raffinerat, men bra nog! Så är jag också i en tedrickarfas där jag ofta hemfaller åt påsteer och i princip aldrig brygger gong fu, medan Fredrik skulle kunna blogga mycket om teceremoniel ifall han inte var mer upptagen med att faktiskt utföra teceremonier än med att blogga…

Jag har plötsligt blivit riktigt sugen på Lapsang allt som oftast, vilket inte riktigt är likt mig. Det blev Bönor & Blad som fick stå för rökigheten i min sommar. Annars har jag ju faktiskt druckit en del Keemun från ItMfT och det är något helt annat. Vilken mjukhet! Vilka nyanser! Vilket djup!

Behöver nog ta mig i kragen en gång till för att komma ur min långvariga tepression på riktigt. För Liptons English Breakfast på påse i all ära – men det finns andra vidder. Det vet jag ju.

Tre jasminteer från Grace Tea House

I provsmakningsuppsättningen fanns tre jasminteer: Needle King, Spring Buds Jasmine Scented och Jade Butterfly. Alla är vita teer med jasminsmak. Skillnaden är att Spring Buds är vanliga små teblad, Jade Butterfly är ihopknutet och Needle King är ett Bai Hao Yin Zhen, alltså fjuniga toppskott.

Jag började med att testa Jade Butterfly som smakade gott av jasmin, men jag tänkte inte så mycket mer på teet. Jag kan väl säga ungefär detsamma om Spring Buds. Däremot är Needle King mycket mjukare med fler nyanser, mer lågmäld smaksättning och en god gräddighet – helt enkelt det godaste av de tre och det enda jag kan tänka mig att köpa igen. Jag har tillrett alla ”västerländskt”, men Needle King skulle nog kunna bli ännu godare gong fu.

Spridda te-tankar

Det där superbilliga longjinget som jag köpte från Jing Tea (6 dollar för 100 gram) visade sig vara lite trasigt men faktiskt väldigt gott. INte någon eterisk upplevelse, kanske, men härlig grönska och smörighet i vilket fall. Rekommenderas! Det är ett av de teer jag dricker allra mest just nu. Mitt Yunnan Gold från ItMfT tog nyss slut efter att ha druckits dagligen, så jag har i-n-g-e-t vanligt hederligt svart te hemma just nu, och då jag inte är ”in the mood” för gong fu utan bara vill brygga lite vardagligt och gärna med mycket svärta, börjar situationen bli besvärande.

Någon som däremot är ”in the mood” för gong fu är min tyste bloggkollega, Fredrik. Jag besökte Fredriks hem igår och blev serverad inte mindre än två sessioner, först ett Tieguanyin och sedan ett Dong Ding. Allt tillrett och upphällt med den största konstfullhet och koncentration, eftersom någon har tagit lektioner… men det får Fredrik berätta mer om själv, tycker jag. Tieguanyinet kom från Grace Tea House och var King-graden. Det hade en fin gummimjuk munkänsla men en väldigt svag blommighet och den enda smaken som dök upp var en äppelartad ton av rostning. Efter bara tre bryggningar gav bladen upp – men vi får se, jag fick med mig lite hem och ska se om jag med större bladmängd kan få ett bättre resultat.

Det Dong Ding som Fredrik serverade var däremot något helt annat. Starkt rostat och med en så stark öl-känsla att det var helt absurt! Mycket maltiga toner och en kolsyrekänsla som var starkare än jag någonsin känt i te, det var riktiga sprittningar i strupen. Dessutom satte sig smaken i halsen och satt kvar där en lång stund efter sväljning. Så speciellt! Det var köpt i Fredriks tempel och jag beställde genom en burk (150 kronor för 75 gram) plus att vi kom överens om att dela på en burk Ali Shan. Det skulle vara vinterskörd om jag förstod saken rätt.

Men nu är jag hemma igen, återigen ur humör för gong fu. Det blir nog yerba mate, som jag också ska skriva mer om någon dag. På återskrivande! /Tekoppen