Wang Zi Shu från Cayote

Wang Zi Shu är en grönt te från Yunnan-provinsen i Kina. Enligt butiken, Cayote, är detta är typiskt ”familjete” som ofta bryggs med mycket blad och kort bryggtid, vilket ger ”ett fantastiskt starkt te som påminner lite om bitter grönsakssoppa”. Med västerländsk bryggmetod sägs det få grön färg i kroppen och vara ”kryddigt och friskt med en lätt torr eftersmak”.

Jag har bryggt västerländskt, i 70-75 grader varmt vatten och tre bryggningar varav den första alltid fått brygga i en minut. Det torra teet, som har en stark och tung blomdoft med vegetabiliska undertoner, är fullt av vit ‘toppskottsbehåring’ och ojämnt i färgen med omväxlande svarta, bruna, gråa och gröna blad. De blöta bladen doftar sött och vegetabiliskt. De är mörkgröna och väldigt trasiga.

Drycken är gul till brandgul. Svagt bryggt blir teet som ett lätt jasminte med vegetabilisk eftersmak. Starkare bryggt blir det fruktigt och oolong-aktigt, jag kommer ofta att tänka på Baozhong. De smaknyanser jag känner är vanilj, aprikos, grädde, nötter och smör. Smaken blommar upp i munnen, även eftersmaken kommer som små explosioner i munnen, ofta fruktig eller blommig men i vissa sessioner vegetabilisk. Ibland inträder en torr munkänsla och de senare bryggningarna blir ofta beska, men en god beska som inte stör.

Med tanke på priset (41 kronor per hekto) är jag nöjd med detta te. Jag har druckit grönt te från Yunnan som varit betydligt sämre. Det är roligt med ett så oolong-liknande grönt te!

Te i Japan – Edoperioden och Furuta Oribe

Edoperioden varade cirka 1600-1868 och är den mest kända japanska perioden för oss i väst. Trots att landet under hela perioden var nästan helt stängt har Edoperiodens konst och kultur gett oss vår bild av Japan. Te började kallas chadō från 1600-1700-talet. ō började utvecklas från 1400-talet men kallades då Chanoyu.

En stor del av 1600-talet kallas Kan’ei. Kan’ei-perioden varade 1624-45, men Kan’ei-kulturen var inflytelserik under en större tidsrymd. Japanska perioder grundar på kejsarnas regeringsperoder, men kan också grundas på stora händelser. Den första perioden med Kan’ei-kultur varade 1596-1615. Detta var en krigsperiod, gekokujō, när klassgränserna var uppluckrade. Det blev ett genombrott för revolutionära idéer om vad som är vackert. Fattigdom och enkelhet sågs som skönt, konsten blev monokromatisk snarare än färggrann.

Efter ō kommer Kan’ei-kulturens andra fas: Edo bakufu, 1616-1651. Centralmakten är militär och får sin legitimitet från kejsaren i Kyoto, men militären i Edo (Tokyo) har den egentliga makten. Denna period innebär en blomstring i arkitektur och annan konst, keramik, målning. Många ledande tefigurer framträder. Filosofin genomsyras av neo-konfucianism. Nu har ikebanas (blomsterarrangemang) sin första blomstringstid.

Kan’ei-kulturens tredje fas varade 1652-1680. Nu börjar en ny kultur. Militären är inte viktigast, vanliga stadsbor får mer inflytande. Man börjar publicera alltmer böcker. De viktigaste militära temästarna hör till denna period.

Efter Rikyus död frågade man sig vem som skulle bli hans arvtagare. Han hade själv sagt att hans son Sen Dōan var bra nog på te men hade för låg social status, varför Furuta Oribe var mer trolig. Så blev det också. Rikyus lärjungar var många, men sju personer var ”Rikyus sju vise män”, hans främsta lärjungar. Dessa lärjungar hörde till militäreliten. Alla var trofasta till Hideyoshi och många hade band till kristendomen. Furuta Oribe (1544-1615) var den viktigaste. Han hade väldigt annorlunda idéer än Rikyu och han var mycket innovativ. Bland annat skapade han en egen keramik eftersom han vare sig gillade gammalt kinesiskt porslin eller wabi-keramik. Oribes teskålar var mycket oregelbundna i formerna med abstrakta dekorationer. En känd teskål hade formen av en sko! På Rikyus tid råkade teskålarna ibland bli oregelbundna, men Oribe gjorde dem oregelbundna medvetet.

Oribes terum hade mer ljus än Rikyus mörka små rum. Oribe upplöste dessutom jämlikhetsidealen eftersom han var realist och insåg att dessa ideal inte fick plats i den dåtida samhällshierakin. Oribe var kabukimo, 1600-talets japanska motsvarighet till den europeiska dandyn. Han gillade att synas och ha ovanliga kläder. Under Azukchi-Monoyama-perioden i början av 1600-talet var Oribe den största mästaren.

1615 anklagades Oribe för att ha varit med i en konspiration mot kejsaren, han fick därför begå seppuku precis som Rikyu. Även tidigare hade han varit en kontroversiell person.

Sing tehus

Under förra veckans resa till de södra delarna av vårt avlånga land passade jag på att åka över bron till Köpenhamn. Detta är ett resmål jag och min sambo länge planerat att esöka och nu blev det av, i alla fall en heldag. På rekommendation av Per Brekell såg jag till att hinna med ett besök på ett lokalt tehus, beläget precis intill Ströget.

Min uppfattning av detta tehus vid namn ”Sing Tehus” var att de var inriktade främst på japanska gröna teer. Och så var även fallet. Men på hyllorna stod inte endast gyokuro, shinsha och matcha utan även allt ifrån oolong till rooibos. De hade även en hel del tillbehör för beredning av te. Japanska kannor och teskålar, silar, termometrar, tekoppar, teburkar och mycket mer. I min eufori beslöt jag mig för att jag var tvungen att smaka ett av deras matcha, så jag beställde och slog mig ner. Inredningen var sparsam men mycket stilren och jag tycker att det var en utmärkt atmosfär för tedrickande.

In kom en skål med nyuppvispad matcha, ett glas med isvatten och en liten bit matchachoklad. Matchat var förvånansvärt gott, det hade en rik vegetabilisk smak och var söt och rund på samma gång. Då matchachoklad är bland det godaste jag vet satt den lilla smakbiten perfekt som avslutning. Jag bara andades lugnt, smuttade på matchat och njöt!

Då min japanska vän Yoshihiro kommer för att studera i Sverige nu i höst har jag gjort en beställning på både matcha och tillbehör av honom. Men en teskål ville jag välja själv, så jag tittade och kände noggrant på det utbud av teskålar som Sing Tehus har att erbjuda. Jag föll för en vit hagiglaserad skål men då den var för stor för min smak valde jag istället en mindre svartglaserad rakuskål. Jag köpte mig även ett gyokuro (Recension kommer!) och en termometer. Det var frästande att köpa matcha men då jag får en leverans med Yoshi i augusti lyckades jag värja mig.

För er som har vägarna förbi Köpenhamn rekommenderar jag varmt ett besök hos Sing Tehus. Både för att dricka te och för att handla te och tillbehör! Sing Tehus har även en webbshop med en stor del av sitt utbud och efter att ha smakat ett av deras matcha och även deras gyokuro kan jag meddela att de har bra koll på japanska gröna. Det enda bekymret skulle kunna vara att den danska kronan gör att det blir lite jobbigare för plånboken, men det var det värt!

Longcha från Yuko Ono

Fullständigt namn: Longcha, Takeo Chagyo
Butik: Yuko Ono / Sencha Webshop
Butikens beskrivning: Ett delvis oxiderat grönt te som är Japans motsvarighet till Kinas Oolong te. Doften är rund och påminner mycket om de svarta teerna, smaken är väl balanserad med inslag av mogna bär, aprikos och mineral. Teet passar utmärkt till mat och lite sötare kakor. Teet är ekologiskt certifierat av JAS.
Pris: 170 kronor per hekto

Detta är mitt andra japanska oolong, tack till Per Brekell för smakprov! Longcha skiljer ganska mycket från samma försäljares Hishiwaen. Bladen är nästan pulveriserade och väldigt mörka. Färgen på den färdiga drycken är som svart te. Doften påminner om svartvinbär och blåbär. Bryggt i en större kyusu med åttio grader varmt vatten och mycket blad får teet en god, mörk sirapssötma. Eftersmaken är lite torr och själva smaken har ett torrt sting. Smaken är mycket fyllig med en gräddig mjukhet. Jag får inga tydliga smakreferenser men tänker på bär i största allmänhet, särskilt blåbär och hallon. Longcha påminner mest av allt om Bai Hao och liksom ett bra Bai Hao är detta ett mycket gott mörkare oolong, ljust och mörkt på samma gång, både delikat och robust. Lättare bryggt blir det ljusare med en honungssötma och passar bra som svalkande dryck en varm sommardag.

Barley Oolong från TeaCuppa

Barley Oolong är köpt hos TeaCuppa där det kostar ungefär nittio kronor per hekto. Det kommer från Taiwan och sägs vara ett Gao Shan, alltså ett höghöjdsoolong. Smaken sägs likna råg, något som verkligen stämmer. Detta är ett te som får mig att tänka på müsli. Sådana referenser dyker upp i te lite då och då, men sällan så här utpräglat. Det är först en chock för smaklökarna, särskilt som det blandas med en gummi-aktig munkänsla.

Jag fick ett smakprov av Sparris som undrade om teet är smaksatt. Jag tror att det bara har en speciell rostning, men det är förstås svårt att få någon klarhet i. Bryggt med gongfu-metod i gaiwan är detta ett annorlunda och gott ljust oolong som jag blir förtjust i. Klart prisvärt! Kanske inte så pass kul att jag absolut kommer köpa det, men absolut en rolig oolong-upplevelse.

Te i Japan – Mästaren Rikyu

Sen no Rikyu levde 1522-1591. Mebutstu – kinesiska teföremål – började vid denna tid köpas av personer i Sakai, men krigsherren Odo Nobunaga (1538-1582) krävde att få alla dessa teföremål och eftersom staden ville behålla sin stolthet gav man bort dem hellre än att få dem tagna med våld. Nobunaga hade tre personliga temästare, Rikyu var en av dem. Nobunagas mebustu och temästare ärvdes av Toyotomi Hideyoshi (1536-1598) efter Nobunagas död. Rikyu blev huvudrådgivare åt Hideyoshi. Rikyu dog efter en konflikt med Hideyoshi. Vi vet inte orsaken till att Rikyu blev beordrad att begå självmord (seppuku/harakiri). Det finns flera tänkbara konflikter som kan ha legat bakom.

Rikyu kom från rik borgarbakgrund, en köpmansfamilj i staden Sakai. Rikyu var elev till temästaren Joo och studerade även buddhism. Rikyu var den främste företrädaren för de enkla wabi-idealen, men han anpassade sig till maktens syften, bland annat serverade han te till kejsaren i ett terum gjort av guld. Detta skedde 1585 och allt i rummet var av guld, även alla teföremål förutom bambuvispen (chasen). Rikyus egna tehus var mycket små, enkla och mörka, utan särskilt mycket ljusinsläpp. Rikyu skapade nijiriguchi, en mycket liten ingång till terummet som man måste krypa in igenom.

Rikyu hade bakgrund i både Shoin och wabi, men nyskapade också på egen hand. Bland annat sägs han ha skapat Raku-keramiken där man gör chawan som är grova och ofta svarta. Dock finns det en keramisk tradition som ledde fram till Raku. Raku blev så stor på grund av att den legitimerades med hjälp av sin skapare, Rikyu, men Rikyus anseende ökade också på grund av att han sades ha skapat Raku.

All chanoyu idag hämtar sin legitimation ur Rikyus person. Han har blivit en myt. Berättelsen om vad Rikyu ska ha sagt vid olika tillfällen står i Namporoku, en helig skrift för de som studerar te. Denna skrift hittades mystiskt vid hundraårsjubileet av Rikyus död. Enligt Namporoku ska man enbart använda vatten från gryningen till te. Detta härstammar ur en daoistisk yin-yang-tradition.

Yellow Branch Lone Bush från Funalliance

Yellow Branch Lone Bush heter egentligen Fenghuang Dancong Huang Zhi Xiang och är ett av de många fenix-teerna från Guandong. När jag beställde ett smakprov från Funalliance tänkte jag bara ”kul, ett dancong jag inte har testat ännu!” Först när jag hade bryggt det flera gånger och inte fått särskilt lyckade resultat gick jag in och läste mer. Kam, ägaren till internetbutiken Funalliance, säger själv att det är ”slightly tough and strong kind of flavor. Not recommended for beginners – not even for Kam”. Jag kan förstå vad han menar.

När jag först såg de stora grön-lila-skiftande bladen blev jag alldeles salig. Doften gjorde inte förväntningarna mindre – rena aromaterapin! Första bryggningen blev svag men god, med smak av aprikos och en väldigt stark mjölkig känsla. Det var i de följande bryggningarna som allting blev fel. En hemsk bitterhet tog över, hur mycket av bladen jag än tog bort och trots att jag gjorde blixt-bryggningar (att hälla i vatten i kanna/gaiwan och sedan genast hälla upp i koppen).

Till sist hade jag sju torra blad kvar. Jag funderade på att kasta dem, men skam den som ger sig! Så jag lade dessa blad i en kanna som rymmer tre deciliter, värmde vatten till 85 grader och gjorde korta bryggningar (cirka 30 sekunder). Nu blev smaken riktigt god: vanilj, persika, aprikos, hjortron, mjölk och alkohol med lite örtiga, kryddiga och blommiga toner. Äntligen var jag vän med mitt Yellow Branch – lagom till att det tog slut. Som vanligt, alltså!