Te i Japan – 1300 till 1500

På 1300-talet kunde även vanliga bönder odla och dricka te. Te fortsatte att ha en viss position inom buddhismen, men drycken sekulariserades också. Man hade tôcha, tebjudningar, där tedrickande blev en social sysselsättning. Man letade efter de bästa teerna och jämförde kvaliteter. Senare blev tôcha dock bjudningar med mer sake än te.

I Zen-tempel drack man te främst för koffeinet, för att inte somna under meditationer. Te inom kloster-väsendet blev särskilt viktigt efter att en klosterregler från Song-dynastin, Chanyuan Qinggui, hade kommit till Japan. Dessa regler var skrivna av Zongze och innehöll även regler för hur man dricker te. Te blev populärt även bland samurajer på grund av att drickandet var regelmässigt och genomsyrades av en anda som passade väl in i deras kultur.

På 1300-talet började man använda ordet chanoyu som sedan var det enda ordet fram till 1600-talet. Chanoyu-begreppet innehöll redan vissa idéer, t.ex. monosuki som innebär att man ska kunna skilja på bra och dåligt, vackert och fult. Chanoyu var även kopplat till furumai, ’uppförande’, hur man ska handla och behandla andra.

Kissa Orai var den första sekulära text som beskrev en form av tedrickande liknande den i klostren. En ung man serverade sötsaker, sedan fick varje gäst en skål med tepulver i och den unge mannen hällde på varmt vatten och vispade teet. Den unge mannen kunde vara värdens son eller hans unge älskare.

På 1300-talet beskrivs en tesamling i militär-eposet Taikeiki. Denna tesamling är extremt luxuös med ett överdöd av guld och leopardskinn. Denna sorts tedrickande kom att associeras med begreppet basara som innebär att något är extremt, för mycket, men det innebar även att man utvecklade en mycket sofistikerad smak, chasuki. Chasuki innebär estetisk förmåga.

Ett viktigt begrepp i sammanhanget är karamono suki, kinesiska saker. Handeln mellan Japan och Kina blomstrade. Man samlades och drack te och beundrade vackra föremål som köpts från Kina. De rum där man samlades och drack te fick alkover där föremålen kunde ställas, tokonama, och osymmetriska hyllor för samma ändamål, chigaidana. Tokonama och chigaidana är fortfarande viktiga delar av inredningen i ett terum.

I och med att eliten och särskilt Shogun fick allt större samlingar av kinesiskt porslin utvecklades dōbōshu – elitens kulturella rådgivare. De viktigaste var Nōami (1397-1471), hans son Geiami (1431-1485) och Geiamis son Sōami (ca 1445-1525). Dessa tre skulle skaffa nya varor till konstsamlingarna och ta hand om de varor som redan fanns.

I början av 1500-talet/slutet av 1400-talet började man ha rum för enbart te. Muraka Shukō 1423-1502 var en munk som lämnade klostret och flyttade till nuvarande Kyoto där han lärde sig tekonst och studerade zen av Ikkyu Sōjun (1394-1481). Kokoro no fumi, Shukōs brev till sin elev, visar vägen från den luxuösa te-estetiken (shoin) till ett något mer asketiskt ideal. Enkel keramik kombinerades med fint kinesiskt för kontrastens skull. Detta kallades toriawase – man kombinerar saker för att skapa spänning och intresse. Japanska chawan användes inte förrän mitten av 1500-talet.

Första föreläsningen avslutas med flera bokrekommendationer, av vilka jag fäste särskilt stor vikt vid boken Wind in the Pines: Classic Writings of the Way of Tea as a Buddhist Path (red. Dennis Hirota, 1995).

Te i Japan – En introduktion

Igår hade jag och min medbloggare vår första föreläsning i sommarkursen ”Te i japansk kultur” på Stockholms universitet. Vår lärare Jouni Elomaa är lektor i japanska studier i Åbo och utbildad temästare enligt Urasenke-traditionen. Han började med att beskriva kursens innehåll: ”Chadō som konstform, samt dess kopplingar till kultur, religion och samhälle.” Chadō eller chanoyu kallas i västvärlden ‘teceremoni’, vilket enligt läraren är en felöversättning – den korrekta formen är ‘tekonst’. Framöver hade jag tänkt blogga om tekursen, i form av inlägg med mina renskrivna föreläsningsanteckningar. Någon ute i cyberrymden kanske är intresserad. Obs! Jag har säkert missuppfattat vissa saker.

Förhistoria och tidig historia

Kinesen Lu Yu (733 – 804) skrev Cha Jing, den första boken om enbart te. Enligt honom odlades te överallt i det kinesiska kejsarriket redan tidigt under Han-dynastin (ca 206 f.Kr. – 8 e.Kr.). Cha Jing blev ganska tidigt känd även i Japan. Lu Yu skrev bland annat: ”Om en man konstant dricker te kommer han att få vingar och kunna flyga; om han dricker det tillsammans med lök kommer han att minska i vikt.”

Under Tang-dynastin (618-907) var teet i Kina huvudsakligen dancha, tekakor. Dancha är det första te som man lär känna i Japan, i och med att kinesisk kultur kommer till Japan tillsammans med buddhismen. Från 800-talet finns japansk poesi där te nämns. 894 blev det en brytning med mindre kontakt med Kina och mindre intresse för Kina och för te, men fortfarande användes te i buddhist-tempel. Teet var ofta smaksatt med mullbär, ingefära eller salt.

1100-talet och 1200-talet

Te kom till igen Japan under Kamakura-perioden (1185-1333) när munken Eisai (1141-1215) återvände från en resa till Kina. Eisai förde med sig Zenbuddhism men också tepulver, matcha, som blev den viktigaste teformen i Japan. Det finns i hela chadons historia en koppling till Zenbuddhismen, men Zen och te är skilda ting. Eisai skrev en bok, Kissa Yōyō Ki, där han presenterade en taoistisk bakgrund till te. Det finns fem grundelement varav ett är kopplat till bitter smak och främjar hjärtat. Eftersom hjärtat är kroppens viktigaste organ och eftersom te är den främsta källan till bitter smak är Eisais budskap: Drick te! Eisai rekommenderade te smaksatt med mullbär. Eisai serverade också te till Shogun när denne hade fruktansvärd huvudvärk efter flera dagars supande. Shogun sägs ha blivit bättre.

Myōe (1173-1232) började odla te i Japan i början av 1200-talet, i Toganoo-regionen. Det spreds sedan till andra regioner.

Två Assam

Assam Mangalam kommer från Tea Palace och kostar cirka 100 kronor per hekto. Butiken beskriver sitt Assam med orden ”Assam Mangalam is a deliciously malty and spicy black tea with golden tips”. Jag känner vare sig maltighet eller kryddighet i smaken, men däremot är det ett riktigt bra Assam, väldigt mjukt och sött. För att vara Assam är det otroligt nedtonat och subtilt vilket nog gör det till ett bra Assam att testa om man brukar tycka att Assam har för mycket styrka. Som med alla Assam gäller det att ta riktigt lite blad, det är otroligt lätt att felbedöma vilken mängd blad som behövs. Jag har använt 1 tsk blad i en fyra deciliters oglaserad tekanna och bryggt i 1-2 minuter.

Assam Hattiali kommer från Palais de Thés men säljs hos In the Mood for Tea för 75 kronor per hekto – ganska billigt för ett helbladigt Assam, men mycket dyrare än Assam med brutna blad. Assam Hattiali är en aning grövre i smaken än Assam Mangalam, men för sin prisklass är detta ett riktigt underbart Assam som smakar precis som jag vill att Assam ska smaka: vindruvor, russin, vin. Dessutom finns det drag i smaken som får mig att tänka på rivna äpplen och spadet i en coq au vin. Balansen mellan strävhet och sötma är riktigt bra. Jag kommer absolut att köpa Assam Hatialli igen och jag rekommenderar det till alla som vill prova bra Assam. Det är förhållandevis förlåtande även om överbryggt Assam aldrig blir särskilt kul.

Tekanne-abstinens

Det finns saker man inte saknar förrän de försvinner. Till exempel en riktigt bra tekanna. Min kyusu var vacker, lagom stor, hällde perfekt och släppte aldrig igenom ett teblad. Den blev snabbt använd till svarta teer och oolong likväl som till gröna, eftersom ingen annan kanna jag ägde var lika bra. Nu har handtaget gått sönder. Jag har virrat runt på stan i flera dagar och försökt hitta en värdig ersättare, men det är lönlöst. Butiken där jag köpte kannan har sålt slut och inga andra butiker har någon som uppfyller de högt ställda kraven.

I väntan på den nya perfekta tekannan sliter jag mitt hår och försöker klara mig med mindervärdiga exemplar som bara gör mig irriterad. Antar att jag får tänka positivt och se fram emot den enorma glädje jag kommer känna när jag återigen har en bra tekanna under mitt tak.

Förresten, vet du någon butik som säljer en kanna, 2,5-3 dl, med riktigt finmaskigt filter i pipen (inga insatskorgar!) och helst snygg? Tips mottages tacksamt!

Fenghuang Dancong från Cayote

Fullständigt namn: Fenghuang Dancong
Butik: Cayote
Pris: 104 kronor per hekto
Butikens beskrivning: ”Fenghuang Dancong, som är till 50% fermenterat, har vackra, långa mörka blad, vilka blir gröna i mitten när teet får dra. I koppen får det en vacker gul färg, med en utpräglad blomlik, fruktig och lätt sötaktig smak. I eftersmaken träder plantornas storlek och de mossbelagda omgivningarna fram, vilket gör den mer robust och kryddig.”

Fenghuang Dancong (ofta kallat Dancong eller fenixte) brukar ha några ord på kinesiska som beskriver dess buskhybrid och smak, till exempel Mi Lan Xiang (honungsorkidédoft) eller Yu Lan (gul gren). Detta Fenghuang Dancong tiger dock om exakt vilken sorts fenixte det är. Priset är lite lägre än det brukar vara för fenixteer vilket förstås kan vara trevligt om teet är bra för sin prisklass.

De torra bladen är ganska stora och ser ut som typiska Dancong-blad, mörkbruna, långa och vridna. De är ganska hela. I torrt skick är detta te förhållandevis oaromatiskt, det doftar som Dancong ska men svagare än vad jag hade förväntat mig.

Min första session med detta te bryggde jag i gaiwan med 95-gradigt vatten. Teet blev då ljust orange. Resultatet för varje bryggning blev så här:

1 (30 s) Smak av ketchup, toner av choklad och övermogen frukt, dävet, lite jordigt, saknar det sting som brukar finnas hos Dancong. Påminner om lagrat oolong och om Yunnan Gold.

2 (35 s) Smak som i första bryggningen men med vaniljtoner, nötighet och drag av parfym.Viss beska men tillräckligt svagt för att det ska bli mer uppiggande än oangenämt.

3 (45 s) Sött, nötigt, rikt, god arom, mjuk smak först och sedan lite bett/sting, eftersmaken är skarp och parfymerad och gör munnen torr.

4 (35 s) Parfymerat, äpple, kanel.

5 (40 s) Som föregående men på gränsen till överbryggd, stinget har övergått i beska.

6 (40 s) Lite vattnigt men ganska välbalanserat, skarpt bett i eftersmaken, en aning parfymerat, annars ganska neutralt.

7 (55 s) Mycket god blommighet och nötsmak, ljust och utan antydan till överbryggning.

Bryggt i större kanna får jag tre bryggningar som är rostade och parfymerade med stark smak av ketchup, rosor och hasselnötter. Min slutsats är att detta fenixte är ganska så bra men att man inte behöver gå upp många kronor i pris för att hitta fenixteer som är mycket bättre. Det är ganska gott men smaken är inte ren på det sätt jag vill att ett fenixte ska vara och det finns lite besvärande smaker i profilen – ketchup, till exempel, som jag inte förväntar mig hos ett fenixte!

Galaxen i en tekanna

Ett loppisfynd för 20 kronor – inte illa! Jag älskar glasyren. Kannan rymmer en deciliter och med den följde sex små koppar i samma stil. Sil-hålen är tyvärr lite grovmaskiga, men det gör inte så mycket. Denna kanna för mina tankar till en stjärnhimmel och den är väldigt välkommen i mitt tekabinett.

Golden Buddha från In the Mood for Tea

När man hör Golden Buddha är det nog lätt att associera till kinesiskt svart te (Golden Yunnan, Golden Monkey). Jag hade aldrig hört talas om det innan jag köpte och hade definitivt inte gissat att det är ett Wuyi Yancha. Men så är också Golden Buddha en ganska nu Wuyi-kultivar, utvecklad för tio år sedan enligt Red Blossom Tea. In the Mood for Tea beskriver teet med följande ord: ”mogen, fyllig, fruktig och blommig smak med inslag av choklad och rostade toner.” De specifiserar också att det är skördat våren 2008. Priset ligger på cirka 170 kronor per hekto.

Bladen är mörka och vridna, men ganska små. De doftar nötigt, smörigt och rostat. När jag brygger lyfter jag på tekannans lock och sniffar. Tankarna flyger genast iväg till kaffe latte, den där speciella kombinationen av rostat och gräddigt. Jag har bryggt i vanliga tekannor, dock inte gaiwan, med 95-gradigt vatten. Jag gillar det bäst med ganska korta bryggtider, men detta är ett väldigt förlåtande te som jag nästan måste vara medvetet elak mot för att lyckas överbrygga. När det är överbryggt blir det inte bittert utan bara så rostat i smaken att inga andra drag märks.

Munkänslan hos teet är mycket mjuk och len, gräddigt mjölkig. Smaken är mörkt rostad med inslag av choklad, kola och kanel. Ibland framträder en enormt stark chokladsmak, som påminner om mjölkchoklad snarare än mörk choklad. Det känns snarare som att äta en chokladkaka än som att dricka en kopp te. Eftersmaken är lågmäld men rostad och angenäm. Sötman är ganska nedtonad.

Golden Buddha påminner om Rou Gui – båda är mörka men inslag av kanel – men Golden Buddha är betydligt mer chokladigt. Jag finner inga av de blommiga eller fruktiga toner som ska finnas enligt många beskrivningar, men det kan bero på att jag inte har bryggt i gaiwan. Med tanke på den underbara smaken och priset, som är lågt för ett bra te från Wuyi, kan jag varmt rekommendera Golden Buddha och jag kommer absolut att köpa mer.