Shui Hsien från Stockholm Tea Centre

Shui Hsien – som också kallas Shui Xian eller Water Sprite Oolong – är ett mindre exklusivt oolongte från Wuyi-berget, men odlas ofta på andra platser i Fuijan. Shui Hsien är ett mörkt oolong som vrids istället för att rullas. Namnet betyder ”vattenande”.

Detta Shui Hsien kommer från Stockholm Tea Centre och är verkligen ett vardagste: 40 kronor per hekto. Bladen är stora och ganska hela men med en del småbitar. Bladens utseende visar på jämn och hög oxidering (se bilden ovan, med ett mörkare blad av Shui Hsien och ett ljusare blad av Bancha). Doften är söt, syrlig, kraftigt rostad, mörk och lite kryddig. Det färdigbryggda teet blir gult eller rödbrunt beroende på bryggstyrka.

Jag har bryggt i förvärmd liten (1 dl) porslinskanna med 95-gradigt vatten och mycket blad. Jag får fyra bra bryggningar (ca 45 s, 60 s, 90 s, 120 s). Smaken är sammansmält och hyfsat komplex, mjuk och oljig, sötsyrlig med inslag av mörk sirap. Det går att få ganska olika smak beroende på hur starkt man brygger. Överbryggning ger kolsmak men när jag lyckas balansera precis på rätt sida gränsen blir munkänslan tjock och smaken mycket tung och komplex med inslag av rosenvatten. En lättare bryggning blir klar och ljus, men jag föredrar ganska starkt Shui Hsien.

Jag tycker att Shui Hisen är ett trevligt och ”omhändertagande” te. Det ger inga smaksensationer men det är rofyllt och tröstande. Det är inte fint i kanten, snarare rejält och robust. Det te jag närmast associerar till är japanskt Houjicha som också är mörkrostat. Shui Hsien är inget te jag får vilda sug efter, men å andra sidan ett te som jag gärna dricker varje dag.

För den som är nyfiken på variationer hos detta oolong finns Lao Cong Shui Hsien (Tea Cuppa, Tea Spring, Hou De, Seven Cups), från 200-åriga tebuskar, och lagrat Shui Hsien som kan vara femtio år gammalt (The Tea Gallery).

Annonser

Rooibos Heta Stunder

Rooibos Heta Stunder finns i många tebutiker, men jag råkade köpa min hos Kahls för 30 kronor hektot. Rooibos är ett av de få teer som jag föredrar i smaksatt skick och denna blandning verkade intressant: chili, kardemumma, kanel, kryddnejlika och svartpeppar.

Doften är avskräckande frän men smaken domineras av sötma och en påtaglig kryddighet där chilistyrkan blir ett trevligt inslag. Kryddorna är välbalanserade, ingendera dominerar för mycket. Istället utgör de en väl sammanhållen helhet.

Rooibos Heta Stunder är ett annorlunda och trevligt vardagste som känns mättande mäktigt. Det borde passa utmärkt tillsammans med stark mat, där ett mer subtilt te vore meningslöst. Eller kanske tillsammans med en bit chilichoklad?

Ps. Jag lovar, min snobbighet är inte på livslång semester. Ds.

Gyokuro i ris

På Per Brekells blogg Te som konst och smakupplevelse, där de flesta inläggen handlar om japanskt grönt te, kunde man för ett par veckor sedan läsa om ris med gyokuro. Eftersom jag råkade ha lite medelmåttig och halvgammal gyokuro hemma bestämde jag mig för att prova. På bilden ovan gjorde jag som Per rekommenderar: strödde över torra gyokuro-blad när jasminriset var färdigkokt. Det blev gott, men inte himmelskt.

Sedan testade jag även att äta gyokuroblad som redan använts till att göra te. Det blev alldeles för bittert, vilket kan bero på att jag inte använde någon höggradig variant.

Slutligen tog jag gyokuroblad som redan hade använts till att göra te och blandade i kokt jasminris tillsammans med lite japansk soja. Det blev ännu godare än varianten med torra teblad, det kom fram mer av den trevliga grönsakssmaken, som dessutom balanserades fint av sojans mörka sälta. Ett intressant experiment. Nu måste jag bara prova matcha-glass…

Thailändskt te-set

På uppmaning skriver jag lite om mitt te-set som jag köpte begagnat för överkomligt pris. Det är från Thailand och har fina motiv med bladbårder och landskap.

Småkopparna är åtta till antalet och rymmer 25 ml. Bra att ha när man bjuder gäster! Det är ett fint set och jag är glad att i ett svep ha fått en till gaiwan, en ”tebricka” (okonventionell men funktionell) och en serveringskanna.

Setet kommer från Thailand och på förpackningen finns dels thailändska skrivtecken, dels transkriberad kinesiska: Tao Ci Cha Ju Jing Pin. Tao Ci betyder keramik, Cha Ju betyder teredskap och Jing Pin betyder superb produkt.

Ironiskt nog har jag knappt alls bryggt i gaiwan sedan jag köpte det. Jag har nämligen blivit alltmer charmad av små porslinskannor och dessa blir nu allt fler i mitt teskåp.

Pao Chung från Stockholm Tea Centre

I oktober recenserade jag Bönor & Blads Pouchong som var ett överväldigande smakrikt te. Jag blev mycket förtjust och mina femtio gram tog snabbt slut. När jag skulle göra en beställning från Stockholm Tea Centre kändes det självklart beställa deras Formosa Pao Chung. Båda är nämligen samma sorts te, ett mycket grönt oolong från Taiwan. Namnet (包种) betyder ”förpackat” och kan också transkriberas Pou Chong, Bao Zhong eller Baozhong. Stockholm Tea Centres version av detta te kostar 85 kronor per hekto, jämfört med 125 kronor hos Bönor & Blad. Jag kände mig mycket nyfiken på hur en jämförelse mellan de båda varianterna skulle falla ut.

Formosa Pao Chung är mycket aromatiskt. De torra tebladen har en tung doft av blommor och blåbär. Doften under bryggning är kryddig som kardemumma och kanel. Den färdiga dryckens doft domineras av bärighet som påminner om både svartvinbär och blåbär. De torra tebladen är mörkgröna och vridna men inte rullade, precis som ett Baozhong ska se ut. Drycken blir ljusgul vid optimal bryggning.

Smaken är starkt blommig med inslag av kanel, vanilj, alkohol, julkryddor, krusbär och hjorton. Munkänslan är mjuk och teet är mycket gott. Eftersmaken är söt och lite skarp. I senare bryggningar påminner smaken mest av allt om honung. Bäst blir Formosa Pao Chung i förvärmd gaiwan med 95-gradigt vatten. Jämnast resultat får jag med bryggtiderna 90 s, 45 s, 60 s, 90 s, 120 s. Efter fem bryggningar finns inte så mycket smak kvar, men det är å andra sidan ungefär så långt jag förväntar mig att ett Baozhong ska hålla ut. Det går också att brygga i liten kanna med 85-gradigt vatten, men då blir smaken mindre komplex.

Denna Baozhong har en annorlunda smakprofil jämfört med Pouchong från Bönor och Blad. Smaken är inte heller lika överväldigande rik. Båda har sin charm och jag kan inte riktigt säga vilket jag gillar bäst, men Formosa Pao Chung stärker min övertygelse om att Baozhong är en av de allra bäst gröna oolong man kan hitta.

Tre smaksatta säsongsteer

Vem hade kunnat tro att jag skulle börja dricka smaksatt budget-te så fort jag hamnade i östgötska vildmarken? Inte jag, i alla fall. Men tillsammans med min bästa vän Johanna, som visade sig vara en hängiven teprovare och tefotograf, hade jag otroligt trevligt. Vi använde malt kaffe för att nollställa doftsinnet och popcorn för att nollställa smaklökarna.

Halloweente
Ett smaksatt svart säsongste från okänd tillverkare/butik. Vi använde kokande vatten och cirka 2 minuters dragningstid. De torra bladen var små, svarta och mycket trasiga. De var blandade med safflor-blomblad och gröna bladbitar (svartvinbärsblad?). Drycken fick en fin bärnstensfärg med bra lyster. De torra bladen var aromatiska med doft av svartvinbär, lakrits och äpple. Drycken doftade fruktigt av äpple med en metallisk biton. Smaken var söt och mjuk med inslag av äpple, vanilj och honung. Det svarta teet skymdes inte av smaksättningen utan dominerade smakprofilen. Starkare bryggt fick teet ett litet ”bett” av beska och en metallisk munkänsla.

Höstglöd
Ett smaksatt svart säsongste från okänd tillverkare/butik. Vi använde kokande vatten och cirka två minuters dragningstid. De torra bladen var små och svarta med inslag av safflor-blomblad. Smaken påminde mycket om Halloweente men var surare, mjukare, mindre söt och mer metallisk. Smakprofilen var lite lugnare, mer lågmäld och anonym. Johanna föredrog detta te medan jag föredrog Halloweenteet.

Rött julte
Ett smaksatt rött säsongste från okänd tillverkare/butik. Vi använde kokande vatten och sex minuters dragningstid. De torra bladen bestod av rooibos blandad med safflor-blomblad och pepparkorn. De doftade starkt av julkryddor. Samma doft men mjukare finns i hos den färdiga drycken. Färgen är fint röd. Smaken är mjuk och lite sötsyrlig. Smakprofilen domineras av julkryddorna men med inslag av grädde, vanilj och äggula (!).

Slutsats
Det är onekligen roligare att smaka te på tu man hand än allena. Dessutom var det intressant med smaksatt te för omväxlingens skull och jag ser fram emot att dricka upp den burk med Rött julte som jag fick med hem.