Houjicha

Bancha (番茶) skördas från samma buskar som Sencha, men senare på året. Houjicha (även kallat Hoijcha eller Hojicha) är rostat Bancha. Rostningen gör bladen bruna och förändrar smaken så att den inte alls är ”grön”. Istället påminner Houjicha nästan om kaffe – en mörk, robust profil som inte har någon beska, men däremot mycket smakstyrka. Smaken är tydligt rostad, men på ett annat sätt än hos oolong. Houijcha påminner om Genmaicha, som ju innehåller rostat ris, men jag föredrar Houjicha. Det finns gräddiga drag i smaken som förstärks när teet svalnar och som gör Houjicha till ett väldigt gott iste.

Houjicha är trevligt inte bara på grund av sin goda smak utan också för att det är så lättbryggt. Det finns ingen anledning att mäta tid eller oroa sig, det blir bra nästan hur man än gör. Åttio grader eller nittiofem verkar inte spela någon roll. Jag får alltid tre bra bryggningar och måste säga att mitt Houjicha från Uji nu Tsuyu är ett väldigt bra vardagste som jag vill dricka ofta.

Ps. Nu när jag skriver om japanskt grönt te igen måste jag passa på att inflika: jag och mitt matcha från O’Cha trivs mycket bättre tillsammans nuförtiden. Ds.

Te?

Har för närvarande en svacka i mitt tedrickande…

Men för första gången på flera veckor känner jag inte att det är ett problem. Te är för mig mer en livsstil än 10000 smakupplevelser. När jag väl kommer igång igen kommer det kännas som att jag aldrig tog en paus!

Precis som jag hoppades har det här blogginlägget genererat ett länge frånvarande sug efter en kanna DongDing. Ska nu dra igång aquagraden och så är jag igång igen! Eller…

Min första tanke…

När jag ser ett paket med jasminris i affären: Ris kokt i jasminte, så originellt!

När jag kliver ut på förstubron och känner doft av vedeldning: Mm, luften luktar Lapsang!

Detta inlägg kan ses som en varning för farorna med en entusiasmerande hobby. Man blir lite lätt hjärntvättad…

Nytt tegods

Min första Kyusu, tillverkad i Vietnam för butiken Minh. Jag föll pladask för kontrasten mellan svärta och krackelerad blå glasyr. Filtret är tyvärr för grovt för många japanska teer, så jag kommer nog att skaffa fler Kyusu innan Shincha-säsongen.

En liten kanna från Minh. Det fanns även en kyusu i samma stil. Egentligen är en fyrkanting kanna inte särskilt praktisk, men den fungerar och är en riktig skönhet.

Loppisfynd – fem koppar med fat. Enligt försäljaren är det japanska misokoppar, men i mina ögon ser de väldigt tekoppiga ut och jag blev genast handlöst förälskad i det färggranna mönstret med fåglar och blommor.

Tekanne-äventyr med lyckligt slut

Idag gick jag till In the Mood for Tea för att köpa en liten tekanna, men den enda som verkligen föll mig i smaken hällde för långsamt och ingen annan kändes som ett självklart val. Jag nämnde att jag köpte en glaskanna i julas som gick sönder efter att jag tappade den från låg höjd (mindre än en decimeter). Jag hade tagit för givet att det var mitt eget fel och att glaskannor är så ömtåliga, men tydligen kan den ha haft för tunn botten. Jag fick en likadan som ersättning och denna stora generositet firade jag med att köpa en påse Keemun Golden Plume, som tydligen kommer att ta slut snart och som jag gärna ville lära känna. Jag är ständigt på jakt efter olika Keemun av bra kvalitet.

”Thé-timmen var inne, och från den sjudande Thékokarn steg ett hvirvlande rökmoln, som sväfvade öfver de skimrande kopparne; de med kakor, skorpor och rån rågade korgarne, betäckte det rymliga Thébordet. Telemaque, kommen ur Tartaren på de Eliseiska fälten, kunde ej ha känt en större tillfredsställse än jag, anländ från min yrväders-resa till Thébordets vänliga hamn.”

Detta är ett stycke ur Famillen H***, Fredrika Bremers debutroman från 1830, som jag läser för min litteratur-kurs. Telemaque är en karaktär ur Odyssén, Tartaren är den grekiska mytologins helvete och de Eliseiska fälten är samma mytologis paradis. Bremer fortsätter med att tala om te, med ord som ”nektar” och ”den ljufva värmande drycken”. Jag instämmer, nu när glaskannan med Keemun Golden Plume sprider ett moln av nötig arom kring mitt skrivbord.

Silvertip Oolong

Inköpt: Tchai Ovna
Sort: Ett mörkt oolong från Taiwan
Pris: £10,4 för 100 g
Försäljarens beskrivning: ”Our top quality oolong”

Detta är antagligen en imitation av Oriental Beauty, men en välgjord imitation i så fall. Oriental Beauty (Dongfang Mei Ren) kallas också Bai Hao, som betyder ”vitt hår” och syftar på inslaget av silvriga knoppar och bladspetsar. Bai Hao översatt till engelska har blivit Silvertip Oolong.

Smaken har en stark sötma som påminner om honung. Det finns drag av choklad och kanel. I mångt och mycket påminner Silvertip Oolong om svart te, men det är också lätt att tänka på Rou Gui. Det finns en svag syrlighet och vid långa bryggningar framträder en parfymerad blommighet.

Kort sagt är detta ett väldigt njutbart te som gör mig på bra humör. Det kan förstås bryggas i gaiwan men en liten kanna gör faktiskt att teet blir mer komplext.

Rare Tea Co.

There is a new english tea store on the net. It’s called Rare Tea Co. In an interview in Times, the founder Henrietta Lowell says: ”I realized that Britain was drinking the equivalent of blended whiskey … We’d never tried the single malt of the tea world.” She also says on the company’s homepages: ”There are as many grades of oolong as there are fine wines.”

But, how comes that Rare Tea Co. sells teas called Oolong and Green tea, without any information about what sort of oolong and what sort of green the it is? There are so many variantions of these teas, but I can’t find anything really telling me what Lowell wants me to buy. Instead, a lot of blaha about metabolism and a great deal of empty words.

Come on!

(Though I have to admit that their limited edition page looks way better.)

*

Det har dykt upp en ny engelsk tebutik på nätet. Den heter Rare Tea Co. I en intervju i Times säger ägarinnan, Henrietta Lowell: ”I realized that Britain was drinking the equivalent of blended whiskey … We’d never tried the single malt of the tea world.” På hemsidan står dessutom: ”There are as many grades of oolong as there are fine wines.”

Men, hur kommer det sig att Rare Tea Co. säljer te som heter Oolong och Green tea, utan att det finns en enda gnutta information om vilken sorts oolong och vilket sorts grönt te det rör sig om? Det finns ju massor varianter av både grönt te och oolong, men jag hittar inget som egentligen säger någonting om vad Lowell vill att jag ska köpa. Istället hittar jag en massa blaha om metabolism och en mängd av tomma ord.

Skärpning!

(Men deras limited edition page ser mycket mer lockande ut.)