Fukamushi Sencha från Den’s tea

Tebloggaren gav mig en burk fukamushi (shincha som ångats extra mycket) när vi hade vårt första tebyte. Enligt Den’s tea borde jag använda 170 mililiter 70-gradigt vatten, 1 tesked teblad och 30 sekunders bryggning. Detta åtföljde jag noggrant, men resultatet blev blekt och tidsökning gjorde inte saken bättre.

Min hypotes var att jag använde för liten mängd blad. Alltså tog jag, trots en inre röst som skrek i protest, mina sista två teskedar fukamushi och fyllde tesilen. 70-gradigt vatten. Dragningstid: tills teet blev grumligt, ca 30 sek.

Äntligen! Sencha. Det känns i hela munnen – gom, strupe, under tungan. Halvtimmeslång eftersmak. Starkt vegetabilisk, som nykokt kronärtskockbotten. Lite oljig, lite gräddig, mycket mjuk. Svag beska, men den lurar långt i bakgrunden och förhöjer bara smaken. Mm, njutning!

Det är för sådana här stunder som jag envisas med att dricka teer som har krångliga namn och inte låter sig behandlas hur som helst. Stunderna när jag lyckas närma mig teet på rätt sätt, när det blommar upp och fäller ut sina smaker.

Tebloggarens recension av samma te

Annonser

Feng Huang Dan Cong Mi Lan Xiang

Dancong-oolonger har smak av olika sorters blommor, men smaken är inte tillsatt i efterhand utan uppnås genom att särskilda hybrider av tebusken används, samt att bladen rostas på rätt sätt. Feng huang betyder Fenix; dan cong betyder ensam buske; mi lan betyder honungsorkidé; xiang betyder doft.

Efter att ha experimenterat kan jag konstatera att teet verkar kräva bryggning i gaiwan med nästan kokande vatten för att komma till sin rätt. Då blir smaken verkligen blommig, nästan parfymerad, särskilt om jag är noga med att inte brygga i mer än femton till tjugo sekunder. Att det är just honungsorkidé och inte vanlig orkidé som teet efterliknar kan jag förstå, för här finns en sötma som har drag av honung.

En trettio sekunder lång bryggning ger starkare, skarpare smak som får det att pirra i munnen. Då kommer också rostningen fram mycket tydligt tillsammans med en nötighet och associationer till vedungsbakat bröd – eller kanske müsli gjord på rostad havre, nötter och honung.

De torra tebladen har en väldigt sammansatt doft av smörighet och rostning. När jag lägger tebladen i en förvärmd gaiwain doftar de mycket intensivt. Jag tänker på nybakta kakor men också på blöta tulpaner – en tung växtlighet som påminner mig om svällkroppar och frömjöl.

Denna oolong är köpt hos In the Mood for Tea där den går under ett kortare namn (Phoenix Dancong Mi Lan). Affärsinhavaren sade att det är ett insmickrande, enkelt te och jag förstår vad som menas. Det är i alla fall ett utmärkt substitut för smaksatta teer. Ibland är humöret sådant att man behöver dricka lite blomdoft.

Tankar om te

När jag läste igenom Anothers Tea Blog‘s arkiv stötte jag på detta inlägg: en recension av Boken om te, Kakuzo Okakuras skrift från 1906. Den handlar om te, men med zenbuddhism och taoism i fokus. Filosofin bakom tedrickandet. Jag tror att jag mest rynkade på pannan och fnös. Jag tror att jag muttrade något om flum. För mig var te fortfarande bara en smakupplevelse. Nu börjar jag mer och mer tänka på tedrickandet som en ritual.

Alla dessa ”teer” med syntetisk smak av frukt, bär och blommor är i mina ögon en symbol för vår tids förälskelse i det artificiella. Vår matkultur där smaken är viktig men har sitt upphov inte i råvaror utan i e-nummer. För mig är det osmaksatta lösteet är ett försök att komma åt något äkta, ett ursprung. Inte Konsums vita te som antagligen är uppsopat från fabriksgolvet. Inte te som är så tråkigt att det måste sminkas med smaksättning. Jag vill ha outslagna toppskott, plockade och hanterade så försiktigt att de fortfarande är ludna, soltorkade, lufttätt förvarade, bryggda i rätt temperatur.

Jag inser att te är mer än bara en dryck. Det har rötter ner i djup glädje och viktig stillhet. Att ta fram gaiwan, brygga i 20 sekunder, hälla över i kopp av yixhing-lera med en väl inövad rörelse – det får mig att bli djupare rotad. Jag förstår plötsligt allt jag hört om att meditera mitt i sysslorna. Och en tepåse, hundragradigt vatten – det finns ingen vila där. Det är förhastat, framjäktat.

På samma sätt som jag på jobbet vill göra gott ifrån mig och vara nöjd när jag går hem, på samma sätt vill jag hantera mitt te på bästa sätt. Jag blir så rikligt belönad när jag lägger ner en bit av mig själv. Det är inte bara konsumtion, det är meditation, det är att andaktsfullt utföra en ceremoni som får mig att stillna och fokusera.