Grönt te – Kinas gröna guld

Presentboken Grönt te – Kinas gröna guld är skriven av Charlotte Lesche och illustrerad av Ann Lindberg. Den gavs ut på Prisma förlag 2006.

Detta är en mycket användbar bok för den som känner sig nyfiken på grönt te men inte är intresserad av djupare kunskap. Boken är nämligen full med förenklingar och generaliseringar som ibland blir irriterande – samtidigt finns här en extremt detaljerad beskrivning av Gong Fu-ceremonin.

Boken är mindre än 100 sidor och består till hälften av fotografier vars konstiga färgtoningar skär i ögonen – se bifogad bild!
Ytterligare gnäll är att boken använder ett äldre system för transkribering av kinesiska. Det bästa hade i mina ögon varit att skriva ut båda de vanligaste transkriberingarna. Den som läser boken och blir sugen på Ta Hung Pao skulle nog gärna veta att det ofta kallas Da Hong Pao.

Sammantaget är detta ingen bok jag kommer att återvända till eller kan rekommendera.

En hyllning till grön rooibos

Tillhör du dem som gillar rooibos? Teet som egentligen inte är te, som kan bryggas i kokande vatten och som aldrig blir bittert? Eller tillhör du dem som tycker att rooibos är tråkigt, äckligt, odrickbart? Oavsett vad så rekommenderar jag dig att prova grön rooibos.

Precis som svart te är grönt te som har oxiderats, så är röd rooibos oxiderad grön rooibos. Vad jag har förstått så kan grön rooibos vara antingen söt eller sur i smaken. Den sort som jag har provat kommer från Rosson Tea. Den är honungssöt, mjuk och rund, med samma smöriga strävhet som i ett bra Baimudan. Mycket godare än röd rooibos! Hektot som jag köpte för en månad sedan är nu borta. Jag har druckit minst en kopp om dagen och det känns väldigt tomt.

Än så länge är osmaksatt grön rooibos ganska svår att få tag på, men förhoppningsvis dröjer det inte länge innan ”greenbos” blivit införlivad i tefaunan.